Vänlighet kostar inget

Onsdag 8/3

Hela dagen har jag velat uppdatera er om vad som händer och hur jag mår. Men eftersom jag är fullproppad med massa mediciner är jag väldigt väldigt trött hela dagarna, vilket resulterar i mycket sömn nu när jag är sängliggande. Egentligen är jag trött hela tiden, men jag lyckas lura hjärnan lite när jag är uppe och aktiverar mig. Så fort jag sätter eller lägger mig ner somnar jag, händer också ofta att jag somnar mitt i en mening under ett samtal. Ja, då förstår ju ni nivån på min trötthet haha.

Igår vaknade jag vid 06, ja ni läste rätt även fast det är svårt att tro haha. Mitt medicinalarm ringer då, och jag brukar vanligtvis somna om efter att jag tagit medicinen. Men denna morgon stoppade tyvärr smärtan mig, kunde omöjligt hitta ett tillräckligt skönt läge. Så jag accepterade läget och passade på att skriva klart ett blogginlägg istället. Eftersom jag egentligen var extremt trött tog det dock ett tag, varenda vrå i min kropp kändes slö.

Klockan 09 hade jag en röntgentid, och jag hade bett om mycket smärtstillande och lugnande i förebyggande syfte. Det är nämligen ren tortyr att ligga på röntgens hårda brits, och därmed tvingas lägga all min vikt på min utbuktande tumör. Vi väntade och väntade på att en transportpersonal skulle komma och hjälpa oss ner med sängen till röntgen. Eftersom klockan började närma sig nio var vi tvungna att börja ge smärtlindring uppe på rummet som egentligen skulle givits under färden dit, men det var viktigt att det togs i tid så att de hann ge sin fulla effekt när vi väl stod där nere på röntgen.

Lite irriterad var jag när klockan var fem i, till röntgen tar det nämligen minst tio minuter att gå. Då gick vi tillsammans med min sjuksköterska ut till hissarna och väntade på transportpersonalen där. När klockan slagit 09.05 hade personalgubben pratat klart med sin kompis inne på avdelningen. Vi frågade vad som tagit så lång tid. Men istället för att säga förlåt skyllde han på oss, "Det är ju er jag väntat på!" Han syftade på att min sjuksköterska höll på att ge mediciner, men detta skulle ju hon som sagt egentligen gjort under färden. Kan förstå hans sida såklart, inte lätt att veta. Något som är lätt dock, det är att fråga, faktiskt är det ganska enkelt att kommunicera.

Ingen idé att klaga, men det tyckte han. För när han fick syn på min säng blev han riktigt förbannad. Jag har ju just nu en specialsäng för att kunna ligga någorlunda bekvämt, alltså ingen ordinarie säng från avdelningen. Detta försökte jag förklara för honom, men hade vägrade att lyssna. "Vi och avdelningarna måste samarbeta, det har vi ju pratat om tusentals gånger! Och så köper de in dessa, är dom dumma i hela huvudet eller?!" Varpå jag försöker förklara ännu en gång att detta endast är ett engångsfall och att de annars inte har sådana här sängar. Han vägrade lyssna på mig och bekymrade sig över att han nu behövde lämna sin truck på andra sidan av sjukhuset, för att sen behöva GÅ tillbaka och hämta den efter att ha lämnat av oss. Nu pratar vi om tio minuters gång dit och sedan kunde han ta trucken tillbaka, vilket tar typ tre minuter.

Han kunde inte sluta tycka synd om sig själv. Hela promenaden gnällde han över detta, och herregud vad provocerande det var. Där låg jag i en säng med fruktansvärd smärta, som gör att jag varken kan gå eller ens kissa själv. Och där gick han och gnällde på att han skulle ta en extra promenad på några minuter. Istället för att vara bitter och arg under den promenaden kunde han ha ägnat tankarna till att faktiskt inse hur bra han har det, han kunde ju faktiskt ta sig dit på sina egna fantastiska ben. Jag var bara några sekunder från att skrika rätt ut, men istället försökte jag lugna mig själv. Det är ju faktiskt synd om honom, kan inte vara lätt att vara sådär bitter alltså, måste vara hemskt! Men svårt är det att i den stunden påminna sig själv om att det är honom det är synd om, tänk vad hemskt det måste vara att vara så bitter. Tror han missade att han faktiskt inte bara körde en säng, utan också en människa. Han jobbar nog på fel jobb helt enkelt. Önskar honom all glädje i framtiden och hoppas han någon gång lyckas finna lyckan!

Röntgenpersonalen var tyvärr inte heller sådär jättetrevliga. De sket fullständigt i att jag hade fruktansvärd smärta, och bar mig väldigt oförsiktigt till britsen. Och när jag bad om smärtlindring av min sjuksköterska blev de arga "Ursäkta men vi tar emot fler patienter här så detta finns det inte tid till!!" Och såklart förstår jag att de har bråttom och måste ta emot andra patienter. Men hur kan man med vetskapen att jag troligtvis har en fraktur i bäckenet + har cancer, neka mig morfin som tar 20 sekunder att spruta in?! Nu behövde jag ju ligga där gråtandes i säkert tio minuter, riktig jävla tortyr för mig. Önskar jag hade kunnat fått en kommentar efteråt typ som "Bra kämpat, du klarade det, nu är det över!", men istället fick jag "Skynda att ta ut henne, och in med nästa". Någon respekt över smärtan jag fick när de lyfte tillbaka mig till sängen fanns inte heller. De brydde sig inte ett skit om att vara försiktig på de områden jag pekat ut som känsliga. Absolut förstår jag att de var stressade, vi kom ju dessutom försent, men faktiskt ringde vi till dem och meddelade att vi inte skulle hinna i tid. För att inte skjuta upp hela dagens schema tog de patienten som stod efter mig i kön, före istället. Så det lyckades ju lösa sig ändå. Därför tycker jag att deras beteende inte riktigt är okej. Ytterligare människor som kanske skulle passa bättre på ett annat jobb..

Vill verkligen inte att ni ska ta detta inlägg på fel sätt. Jag skriver verkligen inte detta för att jag är bitter över hur de behandlade mig, tvärtom faktiskt. Jag skakade bara av mig det och orkade inte lägga så mycket vikt i det då det bara tar en massa onödig energi. Då kanske ni undrar varför jag tog upp det?! Jo, för att jag vill visa er hur svenska sjukvården faktiskt ser ut, både att den är väldigt bra, men många gånger också väldigt dålig. När jag berättar detta tjatar folk om att jag ska vara tacksam över att jag bor i Sverige och får så himla bra vård. Och tacksam över att jag vann lotten att få bo i Sverige och då få svensk sjukvård, det är jag. Men bara för att Sverige är en av de bättre länderna inom sjukvård så betyder inte detta att den är bristfri. Önskar verkligen att man slapp bli behandlad såhär, och tyvärr är detta inte ett engångstillfälle.

Avslutar inlägget här då det kommer bli alldeles för långt annars haha. Ni vet att jag inte gillar att lova saker, därför vill jag inte helt säkert lova er del 2 imorgon. Något jag lovar dock, är att jag verkligen ska FÖRSÖKA skriva och publicera det så att ni får veta vad vi fick för röntgensvar. Gud förlåt, vad taskig jag är som säger A men inte B. Men nu kommer jag somna vilken sekund som helst. Godnatt mina fina följare!

Gillar