Trolltunga del 2

Det blev en tidig kväll för oss, då jag var så oerhört sliten. Satsade på att sova länge och vila ut mig. Dock blev det tyvärr inte så. Mitt liggunderlag var så otroligt tunt, så jag låg väldigt hårt, och det går tyvärr inte ihop med min tumör. Och tumören var ju redan lite "retad" efter all vandring. Så natten blev inte alls kul. Vaknade flera gånger av smärta, och det kändes riktigt jäkligt att behöva ligga i det där trånga tältet.

Vaknade på morgonen upp med världens smärta. Osmart som jag var stoppade jag den inte direkt, genom att ta en extra morfintablett, utan jag tog bara den vanliga dosen. När jag får ett sådant där smärtgenomslag måste jag liksom "bryta" det, det går inte över annars utan bara förvärras. Anledningen till att jag inte ville ta den extra morfintabletten var att jag vet att jag mår så fruktansvärt dåligt av den. Jag blir snurrig, yrslig, illamående, och får svårt att hålla balansen. Det slutade med att jag fick låna en telefon, och i panik ringde till mamma och bara grät. Ville ha hjälp med hur jag skulle gå tillväga med smärtan. I samråd med sjukhuset blev det en lite starkare cocktail. Smärtan försvann efter ett tag, men biverkningarna var inte roliga alls. Det är tråkigt det där, kan man inte bara få vara smärtfri istället för att behöva välja om man vill ha smärta eller världens illamående. Som tur var hade jag världens bästa lag bakom mig, som hjälpte mig och peppade på. Oerhört tacksam över det!

Efter nio timmar var vi framme. Jag LYCKADES! Jag som för några månader sedan knappt orkade ta mig upp ur sängen på grund av all smärta och trötthet, som jag fick av alla cellgifter. Jag lyckades gå 2,4 mil i svår terräng, trots smärta och trötthet. Var och är så fruktansvärt stolt över mig själv!

Blev riktigt dålig efter detta dock, fick lite feber och mådde riktigt dåligt. Men likaså där, var alla snälla och tog hand om mig. Vi sov i stuga när vi kom ner, ingen var speciellt sugen på att resa upp tälten i regnet. Dessutom fick jag sova i en riktig säng, vilket var väldigt skönt för ryggen. Dagen efter blev det en 12-timmars bilresa hem.

TACK, TACK och TACK för denna magiska resa, och denna fantastiska upplevelsen jag har fått. Speciellt tack till Aron, som ger mig inspiration varje dag. Om man bara vill, så kan man göra allt!

Damer, herrar, ickebinära, här har ni världens BÄSTA kille. Han som inspirerar mig att utmana mig själv och fortsätta kämpa! Min FÖREBILD!

Gillar

Kommentarer

Susanne
,
Stort Saga!! Jag är oerhört imponerad av dig, fina Saga🌟 Aron, vilken hjälte!
Marie
,
Du har all rätt att vara stolt över dig själv, Saga! Fast bilderna från klippan får mig att rysa! 😊
Gudrun
,
Varje morgon läser jag här och varje gång är jag lika imponerad. You are a star ❤️
Annicka Lavemark
,
En otrolig resa. Du kämpar varje dag 💕 Nu får du vila och ta det lugnt. Är lite avundsjuk, den vandringen är nog något alla skulle vilja uppleva.
Pias
Pias,
Wow, imponerad! Underbara bilder 😊 Tack fina för att du delar/inspirerar... jag vill också dit, höjdrädd till trots.
nouw.com/pias
Anja
,
Jag beundrar Dig och hela gänget! En grym strapats och Du fixade det, grymt gjort!
Malin
,
Wow Saga! Vilken vandring och vilken kämpe du är!❤️💪🌟