Tankar som snurrar

Hemma igen efter en rolig helg i Rättvik!

Jag vill börja med att berätta om i fredags. Jag var ju i skolan i två timmar ungefär. Superkul! Det var ettornas dag, och vi hade massor av olika aktiviteter och lärakänna-övningar. Jag pratade iallafall ihop mig med min lärare, och bestämde mig för att jag ville säga till klassen att jag är sjuk. Jag vill inte att det ska viskas om mig, och att några vet om det och andra inte. Så jag ställde mig inför 30 personer, som jag inte ens känner, och berättade hur det låg till. Jäklar vad jobbigt det var. Jag blev verkligen hur nervös som helst när alla blickar vändes mot mitt håll. Det gick iallafall jättebra, och det verkade som att de flesta tog det bra. Skönt att ha det överstökat.

Som jag skrev tidigare så var det en rolig helg. Jag var med på ett konfaläger, som ledare. Alla kände mig, och hade förståelse för om jag gick ifrån för att vila. Mycket var kul, dock har jag tänkt väldigt mycket, vilket gjorde mig ledsen. Vi kunde sitta och skratta, och helt plötsligt så flög tankarna bara iväg. Varför kan inte jag få ha ett normalt liv? Varför kan inte jag få ha hår? Varför kan inte jag få ha ögonfransar osv. Jag vet att det inte hjälper att älta saker, men ibland går det bara inte att styra bort tankarna. Jag ville gå till skolan idag, något som alla andra tar för givet. Men istället var jag tvunget att åka till sjukhuset. Varför måste de vara så? Det gör mig så ledsen.

Det är jättejobbigt är att vara utan hår, ögonbryn, och ögonfransar. Jag känner inte igen mig själv när jag kollar mig i spegeln. Man ser så otroligt mycket sjukare ut utan, och det är rätt svårt att dölja. Jag hatar att hela tiden gå runt och känna mig ful.

"Jag kan inte dö" är något jag har sagt för mig själv tusentals gånger! Det finns inte på världskartan att jag kan dö. Men ibland trillar jag ändå in på det där spåret. Tänk om cancern besegrar mig? Usch det är sådan obehaglig tanke, och jag ryser så fort jag tänker på det. Men jag vet ju också att det finns stora risker och den kommande operationen som ska ta bort min cancer är väldigt STOR. Att söva mig är bara det en risk.

Det är så många som hela tiden frågar mig hur jag kan vara så stark. De säger att de aldrig skulle klara av det jag går igenom. Men vad har jag för val egentligen? Jag känner mig inte alls stark, och jag tror helt ärligt inte att jag fattar vad jag själv går igenom heller, eftersom jag är mitt uppe i det. Jag tror inte jag kommer förstå det förrän jag är frisk.

Nu är jag, som sagt, åter på sjukhuset. Portnålsångesten var jobbig, men idag gick det ändå rätt bra att sätta nålen. Två jobbigheter just nu, är blåsor i munnen, samt utslag och klåda, pga förra veckans cellgifter.

Men roligheterna för dagen bestod av flera trevliga besök! Tänk vad tiden går mycket fortare, och lättare, när man sitter och pratar, skrattar, och får annat att tänka på. Tack snälla ni!

En bild från Rättvik

Gillar

Kommentarer

isabellenilssonn
isabellenilssonn,
Du är så stark Saga! Jag förstår precis hur du känner, cancer är verkligen det jobbigaste som har hänt mig och jag kan tänka mig att du känner ungefär samma. Känner igen mig så mycket om det du skriver om och är glad att du du orkar dela med dig. Blogg var en otroligt bra idé att skaffa för någon i vår situation, det hjälper både en själv för att man får skriva av sig, och omgivning och nyfikna människor får chansen att se och förstå en del om hur det är att leva med cancer i "vår" ålder då det inte är så vanligt. Fortsätt kämpa på i alla fall tjejen! Har verkligen sån beundran över hur stark du är/har varit enda sedan jag kom till Uppsala och träffade dig här på sjukhuset. Massa styrkekramar!
nouw.com/isabellenilssonn