Någon som hjälper i min ångestresa

Här ekar det tomt, iallafall från mitt håll. Tur att jag har er som orkar hålla bloggen i liv varje dag trots att jag inte orkar skriva. Det uppskattas enormt kan jag lova, blir så glad varje gång det plingar i mobilen och det är en notsåskommentar från er. Tusen tack! <3

Sammanfattning, vad annars haha?! Hoppar tisdagen så länge då det var en lååång dag och skriver detta först så att ni får förståelse varför det har blivit så tomt här.

I onsdags var det som vanligt dusch som nu blivit ett ganska stort och jobbigt moment. Först är det tejpning över portnålen, sedan ska alla förband tas bort, sedan själva duschen som tar ett bra tag, insmorning, sedan ska alla omläggningar på igen, påklädning och tillsist föning av håret. Detta tar nästan tre timmar och jag är därför helt slut efteråt. Blir både yrslig och jättetrött och måste därför nu alltid vila efteråt. Så ja, det blev en powernap, ni vet det jag är bäst på. Vaknade nog inte förrän klockan var 17-18 haha, hela min dag hade alltså gått. Ni som följt mig ett tag vet ju hur mycket ångest jag får av det. Ännu en bortkastad dag. Men ja, är jag trött så är jag, och vad ska jag göra åt det förutom att sova liksom?!

När jag vaknade hade iallafall min vän Johanna kommit. Vi tog det mest lugnt, värmde lite mat, snackade och internetshoppade lite. Soffan var väl inte det bästa valet att sitta i då jag gång på gång somnade haha. Men det störde inte Johanna utan hon underhöll sig själv med mobilen. För att vakna till lite gav jag i förslag att måla naglarna vilket hon tyckte var en bra idé. Lite spatime och sedan behövde hon dra sig hemåt.

I torsdags var det som vanligt portnålsbyte som stod på schemat. Allt gick bra denna gång och "paketet" blev lika litet som förra veckan vilket jag är väldigt nöjd över. Är det rätt storlek blir det nämligen så mycket enklare att sätta på paketet till duschen, så det lönar sig att vara petig. Faktiskt var vi så smarta att rita av en mall av det gamla paketet som vi nu kan använda kommande gången så nu kommer det förhoppningsvis bli denna storleken varje gång.

Därefter kom morfar och min barndomskompis mamma Ann. Det blev en fika innan jag och Ann sedan åkte in mot stan. Det var frisören som stod på schemat denna gång. Jättemånga som nu tycker jag ska ta ut löshåret eftersom mitt egna hår är väldigt långt, men tyvärr är jag alldeles för osäker i mig själv för att göra det. Kortare hår framhäver ansiktet mer, vilket jag verkligen inte vill just nu. Är det något jag mår riktigt dåligt över så är det just mitt utseende tråkigt nog. Så tack gode gud för att jag får ha mitt hår!!

Efter frissan åkte vi till Gränby (galleria) där huvudmålet var att fixa ett foto. För jag har nämligen ÄNTLIGEN beviljats handikapptillstånd! Alltså verkligen sådan lättnad nu när jag har så svårt att gå och röra mig. Vi har nog haft godkännandet hemma i mer än två veckor men inte hunnit med att fixa sista grejen för att få själva tillståndet - ett foto. Man ska nämligen ha ett passliknande foto utskrivet och påklistrat på en liten lapp och sedan skicka in det. Att ta tag i det mitt i denna vardag är inte lätt, men nu så äntligen har vi fixat det. Faktiskt enklare än vad jag först trott. Var beredd på att betala 250 kr som ett passfoto kostar men när vi gick in på fotobutiken så visade de sig att de räckte med att man hade en bild från mobilen. Så vi tog en bild med mobilen helt enkelt, mailade det till butiken, tre minuter senare hade hon skrivit ut och beskurit det och detta kostade endast 6 kr?! Haha ganska nöjd! En riktig lättnad att få posta det där jäkla brevet, legat som en stress länge nu. Har ju behövt det där tillståndet alldeles för länge nu och nu är det nära!!

Det blev några till ärenden innan vi tillslut satte oss i bilen påväg hem. Då hade jag fruktansvärd muskelsmärta, antagligen eftersom jag suttit mestadels under dagen. Proppade därför i mig massa tabletter i ett försök till att lugna musklerna lite men det ända som hände var att jag blev trött. När jag väl var hemma var det i princip snart läggdags och jag gjorde iordning mig för sängen lite tidigare eftersom en liggställning är bäst för musklerna. Och vet ni vem som var hemma?!?! Lilla Rocky!! Och för att klargöra alla dessa namn så är Rocky min hund. Han bor dock för närvarande hos min farmor då jag inte kan ta hand om honom på heltid. Men så lånar vi hem honom då och då, så ofta vi lyckas få till det. Rocky är verkligen någon som hjälper mig så mycket i min ångestresa. Hela jag blir så mycket gladare när han är här och jag slipper väldigt mycket ångest. Känslan av ensamhet blir för en stund lite längre bort och jag känner mig behövd och älskad, en känsla som en människa inte lika starkt kan ge mig. Tänk vad djur är fantastiska ändå! <3

I nästa inlägg kommer ni få mer förståelse i varför jag inte kunnat skriva de två senaste kvällarna. Kan teasea lite med att det handlar om extrema smärtgenombrott, så ja, det kommer både vara starkt och känsligt att läsa. Vi hörs då! Nu ska jag sova efter denna extremt jobbiga kväll!