Mitt sociala liv med cancer

Mitt sociala liv påverkades väldigt mycket när jag blev sjuk. Folk tog avstånd från mig, de var rädda! Fick uppleva den värsta sommaren i mitt liv i ensamhet. (Såklart inte helt ensam men ungefär så kändes det.) Folk ville inte se det fruktansvärda som hade hänt mig. Det fick mig att förstå hur viktigt det är med vänner och familj. Samtidigt som de flesta människor gled ifrån mig så kom mina närmaste ännu närmre. Vi säger ofta till varandra hur mycket man betyder för den andra. Det är viktigt att både säga och att få höra det.

När jag väl inte var på sjukhuset och orkade gå ut så såg folk mig som en Alien. Det var inte många som vågade komma fram och dom som väl gjorde det visste typ inte vad de skulle säga. Ofta var det "hur mår du?" eller "du är så stark!" Vad ska man svara på det? Även fast folk frågar som förväntar de sig inte ett ärligt svar. Också när folk säger "du är så stark!" så känner jag mest, "vad har jag för val egentligen?!"

En del i varför jag ville starta bloggen var att jag ville att folk skulle förstå att jag fortfarande är Saga, jag vill att ni ska se mig och inte min sjukdom.

Bild från i somras när vi var ute på Pokemonjakt. Gissa om folk kollade när man gick runt såhär haha. Det här fick iallafall mig på bra humör!

Gillar

Kommentarer

Annelie
,
Ja det är ledsamt att folk blir så osäkra. Jag känner igen det du skriver, fast som förälder till ett barn med osteosarkom. Folk frågar hur man mår men de vill egentligen inte höra sanningen. Så man blir överdrivet positiv mot alla. Och så får man då höra hur stark man är. Men som du säger så har man ju inget val. Man hittar sätt att stå ut. Stor kram till dig ❤️🌸
Annicka Lavemark
,
Godmorgon Saga det du berättar upplevde vi åren 1987-och ca 3 år framåt, då Malin var sjuk.. Känslan av att grannar/vänner inte längre ser och pratar med en är jobbiga. Rädslan inför sjukdomen är obeskrivlig. Det vi upptäckte var att folk trodde att cancer var smittsamt!!,
Gudrun
,
Hej Saga, Det är beklämmande att läsa hur en del människor tar avstånd ifrån en person som blir svårt sjuk. Jag har hört en del förklara beteendet med att de inte vet vad de ska säga. Jag brukar svara med att det inte har någon betydelse eftersom det inte är orden som är viktiga utan närvaron och vänskapen. Att säga "fel" ord har ju ingen större betydelse eftersom det värsta redan skett. Sjukdomen lär ju knappast förvärras av "fel" ord. För mig personligen är det svårt att förstå detta beteende. Jag har ofta fått uppskattning av hårt drabbade personer för att jag pratar klartext, går inte som katten kring het gröt. Man kan gråta, skratta och förbanna den hemska situationen tillsammans. Jag tror att din blogg och även dina framträdanden i media bidrar till att många människor lär sig lite om hur personer med svår sjukdom mår, känner och tänker. Förhoppningsvis leder det till att de slutar smyga bort ifrån "det svåra". Kram till dig...
Ingegerd
,
Hej igen Saga
Ja, det är så här vi människor fungerar. Vi blir så rädda att göra "fel". En gång fick jag lära mig att "det är inte VAD jag säger som är så viktigt utan HUR jag säger det" Håller du med ????
Anki
,
Letar du Pokemons fortfarande? Kram
Ingela
,
När jag har träffat dig har jag träffat en mogen, omtänksam och positiv tjej.. Det är vad jag reagerade mest på. inte din sjukdom ,, men vi har ju träffats förr,,, 😄 Du vet vad jag menar/ kram
Helene K
,
Du bidrar med så mycket kunskap med dina ord och kloka insikter. När mina vänner/bekanta drabbats av sjukdom/sorg och orden tar slut brukar jag ge en kram/klapp på axeln och hoppas de känner värme och stöd. Kram till Dig!
Eva H
,
Jaaaa. Jag har alltid förundrats över det där "du är stark" eller "du är en sån kämpe" för vad har en för val? Än mindre "orkar" folk med en om man bara gråter o förbannar sitt öde o livets orättvisa! Jag tänker att man kanske säger "du är stark" för att man inte vet vad man ska säga. Kanske peppar man sig själv med de orden, mer än den sjuke? Man är så rädd o osäker för vad man kan, får o vill säga till en sjuk att "du är stark" blir ett mantra för en själv Jag vet inte. Men som flera dagar,man behöver inte säga så mycket, bara vara där o visa medkänsla. Du är en sann förebild Saga. Jag sällar mig till din beundrarskara för ditt mod, din klokhet, ditt vackra leende, din empati och (måste jag säga) din kämpaglöd. Heja dig!
Pias
,
Vet inte hur många gånger jag försökt formulera mig, hitta nåt vettigt att skriva ,-) Hursomhelst, ännu ett starkt inlägg som dröjt sig kvar - fint och ärligt. Tack - tusen tack för att du delar dina tankar.
Anja
,
Det är jäkligt konstigt att någon ska behöva bli sjuk för att säga såna självklarheter som att hur mycket man betyder förvarandra den andra. Det är viktigt att både säga och att få höra det.