Mitt cancerbesked!

I slutet av augusti förra året började jag känna ett obehag i mitt högra ben. Det kändes som ischias och jag nämnde det ibland för mina föräldrar. Mamma sa att både hon och min mormor också har det och att det kanske kan vara ärftligt. Strålningarna ut i benet kom och gick. Det gick några månader och jag tänkte inte så mycket mer på det. Jag märkte att jag var så fruktansvärt trött hela tiden. Jag sov mer än åtta timmar på natten, gick till skolan, kom hem och sov tre timmar, åt middag och sen gick jag till sängen igen. Jag vart orolig och påpekade ofta för min pappa hur jobbigt jag tyckte att det var. Jag släppte också det och lyssnade på pappa som sa att det var så i tonåren, att det var en period i livet man var extra trött.

I december började det bli väldigt jobbigt, det var jobbigt att sitta långa stunder så som på lektioner osv. Jag hade inte så jätteont men jag besvärades väldigt mycket av det.

Mamma sökte vård och jag fick gå till en sjukgymnast i mitten av januari. Hos sjukgymnasten fick jag en undersökning och hon pekade på att jag var överansträngd pga min position i innebandyn (målvakt). Jag fick börja göra övningar och skulle komma tillbaka två veckor efter. Ungefär en vecka efter besöket uppstår en svullnad i muskeln i ländryggen. Det började göra mer ont så jag sökte tillbaka. Jag fick mindre övningar av sjukgymnasten men efter att svullnaden inte lade sig så skickade hon mig till en läkare. Läkaren sa att han nästan var 100 % säker på att det var en inflammation och skrev ut antiinflammatoriska tabletter till mig som jag skulle ta under två veckors tid. Var "inflammationen" över? Nej! Läkaren skrev en remiss till röntgen där jag skulle få kolla om jag hade skolios. Svaren kom tillbaka negativa, jag hade ej skolios.

Jag satt mig på när-akuten där det skrevs ut ännu mer smärtstillande tabletter och sa sen att jag måste få en remiss till barnspecialisterna. För att få en sån måste jag gå genom en annan läkare. Jag hade inget val så jag lydde och gjorde som de sa. Vi träffade då en annan läkare som skulle skriva remissen till oss. Han undersökte mig och skrev en remiss. Han påstod dock att det skulle räcka med en Alvedon mot värken. Jag vart riktigt ledsen när han sa så. Han stod på riktigt och sa att jag skulle ta en Alvedon för smärtan men vid det här laget kunde jag inte ens sova på nätterna pga smärtan. Vid det här tidpunkten var jag också tvungen att säga ifrån innebandyn vilket var otroligt tufft för mig då jag är den ända målvakten och inte ville svika mitt lag. Tidsperioden är nu i slutet av februari.

Jag fick träffa en fysioterapeut på barnspecialistmottagningen, och gick hos henne några gånger. Jag gick dessutom på sex Citodon per dygn nu. Det hjälpte inte och smärtan stegrade för varje dag. Det slutade med att jag och mamma satte oss på akuten i 4 timmar för att få hjälp. Äntligen! Här var den någon som tog oss på allvar. En femtonåring som du ska inte ha så här ont sa hon. En magnetröntgen bokades in. Två veckor senare röntgades jag. Vi fick vänta två dagar på svaret. De två dagarna var väldigt jobbiga, jag kunde höra på röntgenpersonalens röst hur oroligt hon pratade.

Den 18/4 fick jag veta beskedet. Det var en tumör! Det mamma och jag har gått och skämtat om?!? "Vad säger att det inte är tumör" har vi båda sagt. Det här fanns liksom inte. Att jag skulle få cancer. Något jag fruktat sen jag var liten. Min värsta mardröm. Det värsta av allt är att ingen har trott på hur jävla ont jag har haft. Både lärare och läkare har trott att jag ljugit och det gör mig så fruktansvärt arg. 18/4 fick vi veta att det var en tumör och 22/4 skulle jag få göra en biopsi och få reda på om den var elak eller godartad. Den VÄRSTA veckan i hela mitt liv. Usch vad det var hemskt, att inte veta liksom.

Den 22/4 fick jag veta att det var cancer och jag blev direkt inskriven på akademiska sjukhuset här i Uppsala. Från att vara en normal tonåring till en jättesjuk tjej på en vecka känns så ofattbart. Det går inte att ta in. Jag fick göra en massa röntgen och undersökningar. En "portakatt" opererades in vid nyckelbenet på mig, den som jag skulle få cellgifterna igenom. Biopsin jag gjorde första gången räckte inte för att veta vilken slags cancer det var så jag var tvungen att göra en till biopsi. Nu var de tvungna att skära i huden och in bakom muskeln för att ta en bit. Det gjorde fruktansvärt ont efter operationen, väldigt smärtsam vecka trots mycket smärtstillande. Vi fick reda på att det var Osteosarkom (skelettcancer) och cellgifterna sattes igång så fort beskedet kom.

Sedan fick jag reda på att man kunde se tumören på skelettröntgen som gjordes i februari. (Den som skulle se om jag hade skolios eller inte). De sa att det var väldigt svårt att se men att man kunde se den. Usch vad arg jag var när jag fick veta det.

Det här är min historia om vad som hände och hur den upptäcktes, det ligger såklart jättemycket känslor och tårar bakom detta men det är svårt att få med allt.

Gillar

Kommentarer

Stefan Gunnarsson
,
Hej Saga!
Birgitta
,
Vilken skön tjej du är. Lyckliga din mamma som har dig, och lyckliga er båda för den kontakt ni har. Njut av det. Det känns som att du kommer att klara det! Ett riktigt varmt lycka till!
lottashullerombuller
lottashullerombuller,
Hej Saga.
Såg dig på tv,n och du berörde mig så mycket.
Så här är jag nu och kommer att följa dig.
Kramar!
nouw.com/lottashullerombuller
Ida
,
Hej! Jag är SÅ imponerad över dig! Du är fantastisk! Jag hejar på dig!!!
Gun
,
Tack för att du delar med dig. Har en väninna som nyss fått C och jag försöker finnas till hands o stötta henne. Skall virka en fin mössa tänkte jag kramar
Pia
,
Hej Saga! Såg dig på tvn igår..har verkligen tänkt på dig sedan dess...vill bara att du ska vara sååå stolt över din medverkan! Dessutom har du ett så underbart leende mitt i det svåra! Beundrar verkligen din styrka. Du är unik kära tös!! Kram Pia i Ystad
Mahlin Berglund
,
Hejsan Saga! Jag håller tummarna för att du besegrar cancern i din kropp. Hoppas du får en fin jul- och nyårshelg. Vänliga hälsningar Mahlin
Elisabeth Petzelius
,
Bästa Saga. Jag beundrar dig och din otroliga utstrålning jag såg på tv reportaget. Det var väldigt bra att reportaget visades så medmänniskor får förstå hur det kan gå här i livet. Otroligt svårt att du blev drabbad så här hårt. Tänker på dig väldigt mycket. Jag har själv haft bröst cancer för 3 år sedan och lung cancer (ej rökare) för 1 år sedan. Går på 3 månaders kontroller. Jag ska inte klaga för jag är 65 år så du är lika gammal som mina barnbarn. Jag vill här skicka en riktigt lång varm kram till både dig och din mor.
Roger
,
Har just läst din starka berättelse om hur du fick ditt besked.
Du skriver fantastiskt bra och har en berättandeteknik som fängslar - trots ditt enkla språk. Det är talang det.
Jag hoppas innerligt att du ska bli bra igen - och när du blivit det, då ska du skriva en bok om ditt livs resa. Lova mig det!!

All lycka från mig.
Susanne
,
Vilken fin tjej du är! Snubblade in här efter att ha sett dig på Aftonbladet. Stor julkram från Ullared! 😊