Mirakel = forskning och vetenskap

Istället för ett vardagsinlägg idag blir det lite tankar och reflektioner angående beskedet som jag fick i onsdags.

Det har i stort sett bara vara negativa besked sedan jag fick min cancerdiagnos. Först skulle jag amputera bort hela mitt högra ben, och därefter var det inte möjligt att operera bort tumören överhuvudtaget. Så det har varit ett tungt år för mig. Har ju typ varit inställd på att det inte ska gå vägen, i ungefär ett halvår. Så när jag kom in till mötet i onsdags, var jag nästan helt säker på att jag skulle få min dödsdom, iform av metastaser och spridning av tumören.

Någon operation är just nu inte möjlig. Tumören är fortfarande för stor och dess "tentakler" är för utspridda. Man skulle helt enkelt göra mig för handikappad.

Det är både svårt att förstå och att förklara hur det hela fungerar. Ska försöka förklara så gått jag kan. Om vi gör en liknelse till typ en banan. När man slänger en banan i naturen så kommer den efter ett tag förtvina. Detta tar dock ett tag, inget som händer under en natt. Bananen är min tumör. Och om vi nu säger att tumören är död (som vi hoppas) kommer tumören så småningom förtvina, detta kommer ju då ta ett tag. Men att tumören är död vet vi inte. Det vet ingen! Det går liksom inte att se. Det är iallafall det vi går runt och hoppas på. Och det finns hopp om att den är död, men sannolikheten är tyvärr inte så stor.

I juni gör vi en ny röntgen, för att se om det har hänt något. Därefter kommer man följa upp med ny röntgen var tredje månad. Mer cellgifter är nog inget alternativ, då det inte har minskat tumören, dock kanske ett alternativ om man vill hålla den "vilande". Men, som de flesta vet, kan man inte ta cellgifter hur länge som helst då det är så starkt. Mer strålning är inte heller aktuellt i nuläget. Fick långt över den "normala" maxdosen i julas, och kroppen blir väldigt påfrestad av det. Vet inte helt säkert vad som händer med kroppen, men vad jag har förstått så är det att skelettet helt enkelt går sönder om man skulle stråla mer. Däremot kanske det går att genomföra i framtiden, om något år kanske?! Det är det ingen som vet.

Om det nu blir så att jag inte kommer att klara mig, så är jag ändå glad om mina behandlingsresultat kan komma till hjälp för andra barn. Förhoppningvis kanske man inte ens behöver ge cytostatika, utan att protonstrålningen är den behandlingen som fungerar på just den här diagnosen (kondroblastiskt osteosarkom). Tänk att få slippa håravfall, illamående, otaliga sjukhusnätter, och alla andra jobbiga biverkningar som cytostatika ger. Tänk ifall jag var ett genombrott? Tänk om de redan om något år börjar prova strålning istället för cellgifter? Tror inte ni skulle förstå min lycka! Om jag möjligen skulle kunna hjälpa en människa på denna jord till en lindrigare sjukdomstid, så skulle det göra mig sååå glad!

Det känns ovant att börja tänka på framtiden igen. Men funderingarna går mot att kanske börja träna innebandy och plugga i höst, och kanske kolla efter sommarjobb till sommaren. Jag mår ju faktiskt rätt bra nuförtiden, så varför inte försöka återgå till det "normala"? Såklart kommer jag alltid lyssna på min kropp, och inte ta åt mig alldeles för mycket jobb.

Om det är något ni funderar över så tveka inte att fråga, antingen här eller på mail!

September 2015! Jag, Vickan och Hanna när vi konfirmerade oss.

Känner knappt igen mig själv! Har förändrats både på insidan och utsidan. Känner ni igen mig?

Gillar