Min historia! Vem är jag? (Del 2)

Del 2/3

Sommarlovet som jag längtat och länge sett så mycket fram emot visade sig bli den värsta sommaren i hela mitt liv. Istället för att ligga på en handduk nere vid sjön med mina kompisar tvingades jag ligga i en vårdsäng på sjukhuset, medan mängder av gifter pumpades in i min kropp. Trots att en av mina bästa kompisar sov hos mig på sjukhuset konstant i flera veckor så kände jag mig otroligt ensam. Hon var ju där med mig och såg allt jag tvingades gå igenom, både min fysiska och psykiska smärta och stöttade mig i alla lägen. Jag behövde dock mer stöd, eller stöd kanske jag inte ska kalla det. Jag ville bli visad att jag inte var den enda tonåringen här på jorden som blivit dödssjuk, jag kände mig ensam.

Trots sekretess började några sjuksköterskor på sjukhuset "tipsa" mig och en annan cancersjuk tjej om varandra. De tyckte vi var väldigt lika och att vi skulle passa så bra ihop. Jag kände mig vid denna tidpunkt så ensam och behövde verkligen någon att prata med, prata med någon som förstod det jag pratade om. Jag hamnade i en liten svacka där jag knappt kände någon livslust överhuvudtaget. Det var då hon vandrade in som en ängel i mitt liv. Munnarna gick på oss från första stund vi möttes. Första kvällen vi träffades satt vi uppe heeela natten och pratade om allt mellan himmel och jord. Har aldrig någonsin känt ett sådant band till en person som jag aldrig tidigare mött, vi klickade verkligen för bra. Det kändes som om vi hade känt varandra i flera år. Nej, kan verkligen inte förklara kemin mellan oss. Äntligen hade jag hittat någon som mig, en person som kunde förstå mig på ett helt annat sätt än vad mina andra kompisar kunde. Hon var helt enkelt för bra för att vara sann, ja, det var ju tyvärr det hon var..

Jag var iväg på en resa till Rhodos, tillsammans med min bästa kompis och mamma. Jag visste att Isabell skulle få en riktigt stark cellgiftskur medan vi var borta, men att något skulle hända henne fanns inte på världskartan, livet kunde ju omöjligt ta slut vid en sådan ung ålder. Vi skickade varandra något sms i början av vår semestervecka, och mamma började ana något när hon inte hade svarat på några dagar. Jag dock, kunde inte ens koppla att något kanske inte stod rätt till. När vi kom hem fick jag beskedet att hon hade gått bort medan jag var borta. Hennes cellgifter hade varit alldeles för starka för hennes slitna kropp, den orkade inte ta mer. Här hade jag precis fått reda på det jobbiga beskedet. Första gången jag förlorade någon, och oj vad det gjorde/gör ont.

En vecka efter att jag fick reda på hennes bortgång var det dags för mig att ha ännu ett läkarmöte i Stockholm, tillsammans med min kirurg. Det som var sagt var att vi skulle åka dit och få information om hur min amputation skulle gå till. Något jag verkligen hade så mycket ångest över. Mötet blev dock inte som jag först trott, för någon information om en amputation fick jag inte, för det skulle inte ske någon operation överhuvudtaget. "Om vi ska avlägsna hela tumören med marginal kommer vi ta sönder hela dig. Det går inte att att ta bort den utan att du skulle förblöda på operationsbordet.". Jag förstod först ingenting och frågade vad planen istället var. Han sa då att de ville starta en strålbehandling, vilket gjorde mig lite förvirrad. Att min tumör inte var strålkänslig var bland de första sakerna vi fick veta. Han förklarade då att strålbehandlingen inte var något de trodde skulle funka, men han ville ändå prova det då det var det allra sista man kunde ta till. Här är inlägget jag skrev från denna dag!

Vi ville ju såklart också göra allt som var möjligt och gick med på att börja med strålning. Jag gjorde klart de sista cellgiftskurerna och startade därefter min strålningsperiod, 35 behandlingar på sju veckor. Här berättar jag om min första strålbehandling,

I och med att i stort sett fått en dödsdom skapade jag en bucketlist, som jag ville genomföra innan jag dör. Detta var något folk ville hjälpa till med. På eget bevåg startades det insamlingar till mig så att jag kunde få möjlighet att pricka av så många punkter jag bara kunde. Prickade bl.a. av att lägga till Kiwi i mellannamn, läs här. Här kan ni läsa hela min bucketlist!

När jag i slutet av januari var klar med min strålbehandling gick jag in i en riktig svacka. Jag hade fått all behandling jag någonsin skulle få, och de kunde nu inte göra något mer. Nu var det lång väntan, för resultatet av strålbehandlingen utvärderas två månader efter avslutad behandling, då det tar så lång tid för kroppen att rensa bort tumören, ifall strålningen skulle ha dödat den. I två månader kunde jag inte sova, vaknade säkert tio gånger per natt på grund av mardrömmar. Jag drömde om mötet jag skulle ha, där orden "Du ska dö!" ekade. Sedan drömde jag om hur jag dog på alla olika möjliga sätt, men det var alltid i tystnad och ensamhet. (Min största rädsla!) Jag grät om kvällarna då jag hade sådan fruktansvärd ångest över att behöva sova. Denna perioden i mitt liv sov jag bredvid mamma, hon var den enda som dög.

Del tre kommer inom kort..