Magnetrröntgen - jag fick panik

Idag var det dags för röntgen igen, den röntgen som visar hur stor tumören är. Förra gången var i juli, och då bedömdes att den behövde krympas mer för att kunna opereras. Har så ont i magen, jag vill ju veta svaret men ändå inte.

Jag låg i maskinen i 90 minuter ungefär. Även fast jag låg där en timme längre förra gången, kändes dom här 90 minuterna som dom längsta i mitt liv. Vet inte hur jag ska förklara mig, men jag kände mig liksom blottad? Mitt liv ligger inte i mina händer, utan i någon annans. Dessutom kände jag mig fruktansvärt rädd och ensam. Där låg jag i en stor bankande maskin och bara grät för att jag inte ville att det skulle vara såhär. Jag vill vara med mina vänner i skolan, inte helt ensam och isolerad. Ja, tankarna bara snurrade, så jag mådde så illa. Det ledde till att jag började svettas. Och när jag svettades, låg fastspänd, och inte kunde röra mig, fick jag verkligen panik. Så då klickade jag faktiskt på stoppknappen. De sa att det bara var 2 minuter kvar då, så jag stod ut. Men lätt var det verkligen inte! Jag klarade det iallafall och jag är väldigt stolt över mig själv.

När vi kom upp till avdelningen igen var inte cellgifterna klara än. Då lyxade jag och pappa till det lite, vi åt på Rixos. Värt att tala om faktiskt, då det är en restaurang där jag alltid äter sallad, istället för all onyttig pizza m.m. haha. Sen for vi tillbaka till sjukhuset. De kopplade in cellgifterna, och gav oss världens överraskning. Vi behövde inte stanna kvar på sjukhuset, utan jag kunde få med mig cellgifterna hem! Så nu går jag runt med dem i en liten väska. Cellgifterna är i flytande form, och ligger förslutna i något som påminner om en vattenballong. Därifrån sugs de in i kroppen via en slang, som går in genom min "port". Tidigare har jag fått två cellgifter samtidigt. Nu får jag bara en, och då behöver man inte dropp.

Sååå fantastiskt att få vara hemma istället för på sjukhuset. Nu åker jag tillbaka när "vattenballongen" är tom. Planen är att jag försöker gå till skolan imorgon. Hatar att sticka ut och det kommer jag definitivt göra, nu när jag har en midjeväska med en lång slang. Och dessutom glömde jag peruken hos mamma, så jag tänkte köra med sjal imorgon. Första gången jag kommer till skolan utan hår. Jag hoppas folk inte kommer stirra alltför mycket.

Idag släpptes det rosa fuck cancer-armbandet på ungcancers hemsida. Det är limited edition på de rosa, så jag tänkte klicka hem några. Gör det DU med och stöd mig och andra drabbade. Tack!

Här är "vattenballongen".

Gillar