Läkarbesök

Måndag 18/7

Vilken helg! Som jag skrev, så vet man ju aldrig när man kommer hem... Och det blev en extra natt kvar på sjukhuset. Jag som ville HEM! Det är iallafall fantastisk personal, som gör allt för att jag ska ha det bra! Det blev därför en riktigt kul fredagnatt, med airboardtävling i korridorerna på avdelningen, och natt-toast klockan 01.30, haha.

Väl hemma kände jag mig som instängd i ett rum som jag inte kunde andas i. Det har varit så mycket och tänka på, och inatt var det sååå svårt att sova. Jag låg vaken till efter två, spänd inför vad operationsläkaren skulle säga. Vet helt ärligt inte hur jag skulle klarat helgen utan mina nära och kära. Det viktigaste för mig just nu är närhet, för att känna trygghet. Det behövs inga ord, bara att jag slipper vara ensam. Jag är så glad och tacksam för er som finns i mitt liv!

I dag var vi iallafall i Stockholm, och pratade med min doktor, han som ska operera mig. I stora drag bestämdes det att beslut om min operation skjuts upp två månader, och att jag fortsätter med cytostatika under tiden. Jag vill inte gå ut med exakt vad som sades, först måste jag och mina närmaste smälta det. Samtidigt har jag ångest över att jag inte berättat det för personer som MÅSTE få veta det. Det känns inte schysst att droppa en sådan sak här på bloggen, utan det vill jag ta personligen med dem. Det här är nog det jobbigaste jag kommer få gå igenom i mitt liv. Det känns helt sjukt att jag aldrig kommer få mitt "gamla" liv tillbaka, och det är nånting jag sörjer något fruktansvärt. Ändå ser jag framåt, och jag är övertygad om att jag kommer att hitta lyckan igen, även om allt känns otroligt tufft just nu....

Jag har ALDRIG i hela mitt liv rört en cigg eller druckit alkohol, av just den anledningen att jag aldrig velat förstöra min kropp. Och det är just därför jag aldrig någonsin kommer kunna smälta varför den här mardrömmen händer just mig. Jag kan fråga mig många gånger varför saker inte händer den eller den, men den här sjukdomen önskar jag inte ens min värsta fiende. Den här äckliga, vidriga sjukdomen vill jag aldrig att någon någonsin ska få uppleva. Så snälla, förstör inte den fina kropp du fått. Jag är så jävla avundsjuk att inte jag fick en frisk kropp! Men här ligger jag! Och vad kan jag göra i nuläget? Jo, uppskatta att jag lever! Det är det ända jag tänker på nu. Jag lever iallafall, och jag är tacksam att jag iallafall har upplevt 15 friska år i mitt liv.

Gillar