Jakten på den perfekta dosetten

Idag var det tidigt födelsedagsfirande för Love. Vid klockan två ramlade alla gäster in, och pizzabak sattes igång. Det var min idé att göra mindre degar så att alla fick en varsin pizza att garnera. Alla var glada och nöjda. Höjdpunkten var ju ändå när fikat dukades fram. Var så himla nyfiken på vad de andra tyckte om macaronsen, som jag bakade igår, och jag vet att jag är fett löjlig haha. Egentligen tycker jag inte att det är så kul att baka och laga mat, utan det är efteråt när man får all uppskattning som jag älskar. Det blev iallafall succé, alla älskade den. Yees! haha!

När alla gäster åkt hem lade jag mig i soffan och tog en "liten" powernap. Tanken var att jag skulle vila i 30 minuter kanske, men det slutade med några timmar hehe. Under tiden kom ett grannbarn över och lekte med Love. Han blev lite förundrad över varför jag sov så länge, och frågade mamma om jag var sjuk. Ja, svarade mamma, för jag är ju faktiskt sjuk, jag har cancer. Det kan vara svårt att förstå när man ser mig. Nu när jag har fått mitt hår tillbaka ser jag så himla pigg ut. Självklart känns det skönt att känna sig som mig själv igen, samtidigt som det känns lite jobbigt att folk inte förstår allvaret i situationen. Har dock full förståelse för barn som inte riktigt förstår, inte direkt så enkelt. Men detta har inte hänt bara utav barn, utan även vuxna missförstår. Hoppas ni som kanske tänker så också får er en tankeställare. Vissa dagar är inte en dans på rosor, som det kanske ser ut. Det finns så mycket som ni inte får se.

Jag är inte den som klagar i onödan. Men fakta: Jag sover 12-15 timmar/dygn, jag äter 12-14 tabletter/dygn mot tumör- och nervsmärtor och får trots det genombrottssmärta då och då, jag lider av ångest och oro, jag är fortfarande helt bortdomnad under fötterna, och vissa stolar och bilsäten m.m. har jag svårt att sitta i då det trycker mot tumören i svanken.

Just nu sitter vi och kollar på olika dosetter till mina mediciner. Perfekt sätt att fira ett år med cancer, med en ny dosett, haha nej skojar bara. Har varit lite hänsynslös med den dosetten jag har, och råkat tappat den några gånger så att den har gått sönder. Hehe ojdå. Känns så konstigt att sitta och kolla på dosetter och sitta och kommentera - ååh den här var fin, mamma kolla på den här! Haha normal konversation. Nu har vi iallafall klickat hem (vad som ser ut att vara) en superbra dosett. När jag får hem den ska jag visa, verkligen supersmart.

Alltså jag suger verkligen på att ta fram mobilen och fota lite haha, så några fina bilder blev det ju inte direkt! Men detta får duga haha!

Gillar

Kommentarer

Pia
,
Jag tror du har rätt. Det man ser är ju en underbart livsbejakande söt tjej med både insikt och klokskap men även om det är det du väljer att visa upp... så är det inte svårt att förstå att det även finns andra sidor. Min mamma fick sin diagnos ungefär samtidigt som du (helt annan cancerform dock) men den enorma trötthet du beskriver, biverkningar, det som följer efter en lite längre tid med cancer känns bekant. Skickar massor med cyberstyrka till dig x Tack för ännu ett inlägg att reflektera över.
Ulla
,
Vi som följer dig vet ju att du är sjuk. Vi hoppas och hoppas att du blir frisk, men det vet vi ju inte förrän tumören är borta och allt varit väl i minst 5 år. Lång tid. Min dotter frågade en gång när vi var på återbesök om hon var frisk nu. Njae nästan, svarade jag. Svårt. Hon var bara åtta år då. Kram