Jag vill leva!

Idag blev det en sväng förbi nagelsalongen. Tyvärr blev det inga kiwinaglar, det är så svårt att förklara när de inte kan svenska. Sen blev det fika hos min styvmoster, innan vi var tvungna att åka till sjukhuset och ta blodprov inför morgondagens behandling.

Har ångest för portnålen som ska sättas imorgon. Jag som lugnat ner mig lite på den fronten, eftersom det gått så bra de senaste gångerna. Men så började det strula igen. Förra gången lyckades de få in nålen först på fjärde försöket, och då var jag helt panikslagen och låg där och skrek av smärta då de fick trycka så hårt. Nej, usch det känns så jäkla jobbigt.

Ni kanske undrar lite hur mina tankar går nu några dagar efter beskedet! I fredags var jag näst intill panikslagen. Men jag har landat lite i det nu. På ett sätt känns det skönt att ha fått ett besked, känner mig mer lugn och är inte uppe i varv så ofta. Var ju verkligen stressad över att inte veta något, allt låg så öppet. Såklart känns det helt overkligt, och väldigt läskigt. Det var ju inte direkt det beskedet jag ville ha. Jag vill vara här, vara här med min familj. Jag vill ta studenten. Jag vill älska någon, som älskar mig tillbaka precis lika mycket. Jag vill bilda min egna familj. Jag vill bli gammal. Jag ber till gud att det händer ett mirakel, för jag vill verkligen leva!

Idag berättade vi för min lillebror Love, hur det ligger till. Det var jobbigt. Både för att han blev ledsen, och för att jag blev ledsen. Jag vill ju vara där när Love växer upp, ta hand om honom, forma hans personlighet, skälla på honom när han inte sköter sig haha, ja ni förstår. Jag vet faktiskt inte alls hur min lilla Lovetuss tänker men jag hoppas han vågar visa det för oss.

Jag förstår inte hur fina människor jag har runt mig. Det har tom startats insamling till mig så att jag kan göra saker på min bucketlist! Är så jäkla tacksam över all kärlek jag får. Jag ska försöka skriva klart min bucketlist så jag kan dela med mig av vad jag vill göra.

Gillar