Jag försöker fånga dagen men jag är rädd

Jag sov verkligen jättedåligt inatt. Drömde en massa drömmar, vilket resulterade i att jag vaknade stup i kvarten. Idag hade jag tänkt att gå till skolan, men jag kände mig verkligen så utmattad. Jag hade absolut ingen energi till det alls. Jag kämpade mig upp ur sängen och åkte till strålningen iallafall. Nu är det verkligen nedräkning de sista dagarna. Jag har strålats 33 gånger, och det återstår bara två. Fan vad jag är BRA!

Efter strålningen hade jag läkarsamtal. Helt ärligt så har jag ingen aning om varför jag har det, ger mig verkligen ingeting. Hen pratade som att jag skulle bli frisk, under hela samtalet, som om hen inte hade någon aning om vad min prognos är.

Så fort det pratas om min framtid, får jag världens klump i magen. Det känns som att man kan höra mitt hjärta bulta, och jag får andnöd typ. Jag får sådan ångest, blir varm i hela kroppen, och bara svettas hur mycket som helst. Usch vad jag tycker att det är jobbigt. Det är också en av anledningarna till att jag hatar att planera. Just nu lever jag verkligen bara för varje dag som går. Vet ni, jag är rädd, rädd som fan! Men jag försöker att bara andas, och göra allt som jag tycker är kul. För mer än så kan jag inte göra.

Visst är det roligt hur man kan ha en favoritapotekare! Han är helt underbar, och gjorde verkligen intryck första gången vi träffades. Så trevlig, mjuk, och omtänksam person, även fast vi inte ens känner varandra. Vi skulle hämta ut lite mer mediciner idag, och vi träffade honom igen. Vi pratade lite, och han var så snäll och peppade mig. Han sa att han visste vad jag går igenom. Antingen har han läst om mig i någon artikel, eller så läser han kanske bloggen. Om du läser det här så vill jag bara säga att du alltid gör min dag, haha!

Jag och mamma hann också svänga förbi fina Annika, Isabells mamma. Gud vad jag älskar hela den familjen! De är verkligen så underbara allihopa, ger mig så mycket energi att träffa dem. Tack för att ni finns!

Ja, just nu är jag i en period där jag är fruktansvärt trött. Känns som om jag har gått i ide eller något liknande. Sover mer än jag är vaken. Sover verkligen hela eftermiddagarna. Köper ändå det, och försöker skjuta iväg min ångest över det. Det är inte alls ovanligt när man får den behandling som jag får. Så till mina vänner, håll ut. Om två veckor börjar jag förhoppningsvis att titta fram ur min vinterdvala!

Idag hade jag turen att få ha mina pälsbollar som bloggsällskap! :)​