Hur prioriterar du ditt liv?

Tänkte börja detta inlägg med att klargöra en sak. Såg några kommentarer där folk skrivit att jag faktiskt bett om att inte få information och att jag därför inte kan bli arg över att läkarna inte tidigare berättat om frakturerna. Men jag kanske var otydlig med att skriva vad det var jag inte ville veta, för såklart vill jag ha allmän information, det jag menade var att jag inte vill veta om tumören spridit sig eller blivit större. Så ja, ledsen för missförståndet.

Torsdag och denna dag började inte riktigt som jag hade tänkt. Innan jag gick och la mig dagen innan checkade jag kalendern. Var lite osäker på om det var denna torsdag eller nästa som jag hade bokat ett möte med min psykolog. En nöjd Saga, inget möte med psykologen denna vecka, och varför jag hurrade lite över det var för att jag kände att en sovmorgon verkligen var på sin plats. Smärtsam dag och kände därför att jag behövde få vila ut lite.

Vaknade av en hård knackning på dörren, helt förvirrad, troligtvis för att jag blev väckt mitt i min djupsömn. Kunde knappt öppna ögonen då de var så trötta, men när jag väl fick upp dom och såg vem det var som kom, suckade jag. Inte åt henne utan mig själv, för där stod psykologen undrande varför jag inte kommit ner till henne. Och som jag skämdes alltså, förra gången blev det ju nämligen också missförstånd. Tydligen hade vi visst bokat en tid denna torsdag, och jag förstår inte, hur kunde jag missat det?! Jag kollade ju kalendern, och ändå blev det fel.

precis innan jag la mig och det var tomt och kalendern hade jag med mig på vårat förra möte så att jag kunde skriva ner datumet och tiden så att jag kunde vara säker. Så irriterande och pinsamt.. Vi hann iallafall prata i ca 20 minuter innan hon var tvungen att gå.

Cissi sov ju över här och beslutade sig också för att stanna hela dagen. Hon skippade skolan för min skull och jag uppskattar verkligen det så mycket. Känner mig på något sätt mer älskad och betydelsefull när någon "offrar" något för min skull. I detta fall missade hon lektioner som hon sen måste ta igen. Hon är en av få som faktiskt förstår att jag har begränsad tid och prioriterar mig nu eftersom hon vet att det inte något hon kommer kunna göra sen. Det enda som kommer finnas kvar är våra minnen tillsammans, och det är just det vi båda just nu samlar på. Som hon sa "Ääh skolan kan jag gå i hur många dagar som helst, den här dagen vill jag var med dig!". Se Cissi som ett föredöme och gör som hon, glöm inte era nära och kära och fundera på hur ni prioriterar. Som jag sagt förut, passa på medan tid finns.

Cissi stannade här i mer än ett dygn vilket jag var så så tacksam över. Ingen av oss tycker om sjukhus, just det argumentet används flitigt av många "Jag hatar sjukhus" vilket gör mig ledsen när jag verkligen vill att dom ska komma. Jag kan lova att jag inte heller gillar sjukhus, och har jag några val? NEJ! Jag kan inte ta mig härifrån, jag är fast, därför var det så skönt att ha en kompis här som gör mitt fängelse till ett lite mindre fängelse. Hon står vid min sida och gör allt för mig, spelar ingen roll vilken tid på dygnet jag vill ha henne, hon kommer så fort jag ringer efter henne. Så hon stannade här i ett helt dygn och det enda vi gjorde var att ha filmmys hela dagen lång, där och då blev det lite powernaps också haha.

Som jag tidigare nämnt får jag i omgångar väldigt ont i nacken. Jag har hittat en koppling då jag får ont i perioder då jag har ont i tumören. Och när jag har ont, så spänner jag hela kroppen vilket min nacke tar stryk av. Därför får jag massage av sjukgymnasten här på sjukhuset för att mjuka upp musklerna lite. Denna gång kändes det dock inte alls bra efteråt, kunde knappt vrida nacken då det gjorde så ont, det bara ömmade när jag tog lätt på huden. Vet egentligen inte vad hon gjorde denna gång som fick det att bli så dåligt då jag inte upplever att hon gjorde något annorlunda gentemot de förra gångerna. Legat med värmekuddar runt nacken sen dess vilket tar bort smärtan lite iallafall.

Denna dagen kom jag faktiskt upp på benen rätt så bra med hjälp av gå-bordet. Kunde tyvärr inte stödja något på mitt högra ben så fick försöka "sparka" mig fram med andra benet. Okej, nu låter det som jag gick världens promenad. Så är inte fallet, "promenaden" var endast bara inne i rummet haha. Kunde dessutom sitta upp ett tag och äta mat. Vill ju verkligen försöka komma upp så mycket jag bara kan då liggsår inte känns sådär superlägligt just nu. Sakta men säkert går det framåt!

Tillsist vill jag bara tacka för alla fina grattishälsningar på min namnsdag i torsdags. Var själv inte medveten om det, tog lite förvånat upp min mobil och där hade jag fullt med notiser "Grattis på namnsdagen!" Alltså tack, tack ,tack, ni anar inte hur glad de gjorde mig. Har sedan jag varit liten varit så ledsen över att jag aldrig hittat mitt namn i almanackan, mitt namn fanns inte med förut vad jag vet. Har ingen aning om när de satte in det. Vet någon av mina läsare detta? Skulle vara så kul att veta. Hur som helst väldigt mäktigt att få ha namnsdag på självaste internationella kvinnodagen!

Natti fina ni!

Gillar