Här ligger jag medan alla andra går i skolan...

Idag var det dags för behandling igen, tre jobbiga veckor framför mig.... Jag tjatar om det mycket, men jag skulle göra allt för att få gå i skolan som alla andra. Jag känner mig så sjukt isolerad från omvärlden och det "riktiga" livet. 

Portnålen gick jättebra idag och det kändes knappt?! Även fast jag hade sådan panik så gick det bra, en riktig lättnad för mig! Turen höll dock inte i sig så länge, då kramperna i magen (pga cellgifterna) anföll som ett brev på posten. Usch, jag bara låg och kved. Det tog en halvtimme innan personalen ens kom in och hjälpte mig, även fast vi hade bestämt innan att jag bara skulle säga till, så skulle jag få medicin för att kunna sova bort det. Istället låg jag där och grät och höll mamma i handen. Det är såna stunder som jag känner mig så liten och vill krypa upp i mammas knä. Jag önskar att hon kunde säga att allt kommer lösa sig.

Ett stort problem här på avdelningen är att personalen är underbemannade. Det är varken schysst mot oss patienter eller personalen. Tyvärr händer det ofta att jag känner mig väldigt otrygg. Man ser verkligen hur de springer runt och är helt stressade. Det är jobbigt när vissa mycket viktiga saker glöms bort, såsom mediciner osv. De flesta här är helt underbara, och jag tycker det är tråkigt att de inte har bra arbetsföhållanden.

Erica, min gamla mentor och mattelärare, kom förbi. Jättekul att fortsätta hålla kontakten. Hon kommer nog alltid förbli min favoritlärare, och jag är glad att jag har fått haft henne i hela fyra år. Dessutom tog hon med sig en jättefin present med lite gott och blandat i, som godis, doftljus mm. Tack snälla för besöket, presenten, och det livsviktiga blodet, som du också gav!

Gillar

Kommentarer