Gud sökes

Hej och välkomna till ett icke roligt inlägg.

Tror jag aldrig någonsin haft så mycket ångest i hela mitt liv om jag ska vara ärlig. Här sitter jag med gråten i halsen, och med världens största ångestklump i magen. Är så rädd, så så rädd, samtidigt som jag känner mig så ensam. Visste inte ens att man kunde ha såhär mycket dödsångest.

Jag ser nya symtom dyka upp varje dag, varje timme. Undviker varenda spegel, och undviker att kolla ner på mig själv. Nu vågar jag knappt ens ta av mig mina kläder längre, då jag är så fruktansvärt rädd för att se ännu mer av monstrets verk. Jag har starka smärtor överallt, och när man tror att det inte kan komma mer smärta så gör det det. Förut kunde jag lura mig själv, lura hjärnan. Jag kunde sysselsätta mig själv och göra saker för att just för den sekunden glömma bort mardrömmen. Det går inte nu, min kropp är svag och orkar knappt med någonting längre. Andningen är otroligt tung, och smärtorna så starka, att jag inte ens för en liten millisekund kan glömma bort mitt öde.

Jag kan tyvärr inte se att Saga Lundin finns om en månad, då har nog cancern tagit mig. Jag trodde på något sätt att jag hade bearbetat detta, men nu känns det inte som jag har gjort det alls. De enda tankarna, som ständigt snurrar runt i mitt huvud just nu, är begravning, begravningsplats, var alla mina saker ska hamna, vad jag ska lämna efter mig, stressen över att hinna säga allt jag vill, när mitt liv slutar, vilka som kommer vara där, vad det är i min kropp som faktiskt tillslut ger upp, om det kommer vara smärtsamt osv osv. Hundratusentals tankar som jag vill ha någon att bolla med, någon som förstår mig, men det finns ingen.. Har efterfrågat en psykolog, men det enda de kan erbjuda är min gamla psykolog på barnonkologen, som jag tyvärr inte kände att jag klickade med. Det är så många tankar som flyger i mitt huvud just nu som jag behöver ventilera..

Jag kan säga att jag är så fruktansvärt avundsjuk på alla er troende, det är något jag alltid varit. Saknar att få känna den där tryggheten, att bli omfamnad och att aldrig behöva känna sig ensam. Jag önskar att jag med 100% trodde på livet efter döden, att kroppen bara är ett skal. Jag önskar jag var säker på att det finns någon som tar emot mig när stunden väl är där. Men hur blir man troende då? Man kan väl inte bara bestämma sig för det, eller?