Gud sökes

Hej och välkomna till ett icke roligt inlägg.

Tror jag aldrig någonsin haft så mycket ångest i hela mitt liv om jag ska vara ärlig. Här sitter jag med gråten i halsen, och med världens största ångestklump i magen. Är så rädd, så så rädd, samtidigt som jag känner mig så ensam. Visste inte ens att man kunde ha såhär mycket dödsångest.

Jag ser nya symtom dyka upp varje dag, varje timme. Undviker varenda spegel, och undviker att kolla ner på mig själv. Nu vågar jag knappt ens ta av mig mina kläder längre, då jag är så fruktansvärt rädd för att se ännu mer av monstrets verk. Jag har starka smärtor överallt, och när man tror att det inte kan komma mer smärta så gör det det. Förut kunde jag lura mig själv, lura hjärnan. Jag kunde sysselsätta mig själv och göra saker för att just för den sekunden glömma bort mardrömmen. Det går inte nu, min kropp är svag och orkar knappt med någonting längre. Andningen är otroligt tung, och smärtorna så starka, att jag inte ens för en liten millisekund kan glömma bort mitt öde.

Jag kan tyvärr inte se att Saga Lundin finns om en månad, då har nog cancern tagit mig. Jag trodde på något sätt att jag hade bearbetat detta, men nu känns det inte som jag har gjort det alls. De enda tankarna, som ständigt snurrar runt i mitt huvud just nu, är begravning, begravningsplats, var alla mina saker ska hamna, vad jag ska lämna efter mig, stressen över att hinna säga allt jag vill, när mitt liv slutar, vilka som kommer vara där, vad det är i min kropp som faktiskt tillslut ger upp, om det kommer vara smärtsamt osv osv. Hundratusentals tankar som jag vill ha någon att bolla med, någon som förstår mig, men det finns ingen.. Har efterfrågat en psykolog, men det enda de kan erbjuda är min gamla psykolog på barnonkologen, som jag tyvärr inte kände att jag klickade med. Det är så många tankar som flyger i mitt huvud just nu som jag behöver ventilera..

Jag kan säga att jag är så fruktansvärt avundsjuk på alla er troende, det är något jag alltid varit. Saknar att få känna den där tryggheten, att bli omfamnad och att aldrig behöva känna sig ensam. Jag önskar att jag med 100% trodde på livet efter döden, att kroppen bara är ett skal. Jag önskar jag var säker på att det finns någon som tar emot mig när stunden väl är där. Men hur blir man troende då? Man kan väl inte bara bestämma sig för det, eller?

Gillar

Kommentarer

Josefin
,
Hej Saga! Som Björklingebo och troende kristen griper detta inlägg mer än någonsin tag om mig! Jag har följt dig på avstånd och läst många av dina inlägg om den fruktansvärda sjukdomsresa du är på. Ditt rop på Gud och din önskan om någon att prata med är ju helt naturligt och självklart för den situation du står i! Som jag sett att personer redan kommenterat så är Guds famn öppen! Jag vill tipsa om sjukhuskyrkan på Akis. Jag känner en fantastisk person där som heter Hanna och som är grym på att just lyssna och som du kan få ventilera dina tankar med! Sjukhuskyrkan finns till just för detta, att möta patienter, anhöriga mm som vill samtala om det man går igenom! Det är helt villkorslöst! Man behöver inte vara troende för att få samtala med dem! Om du behöver mer info eller vill ha kontakt med mig så maila bara!!! styrkekram!
Michelle
,
Du skriver så rörande och fint. Enorm styrkekram till dig. Fightas mot den där cancern ❤️
Sabrin
,
Hej finaste du.
jag förstår könslan du uttrycker. personligen har jag själv balanderat mellan vad som för mig va liv och död. En obehaglig känsla var det, men min trohjälpte mig när människor inte kunde det. min tro på en högre makt, eller ett liv efter detta var min tröst och styrka. Vill helt enkelt säga att något spirituellt är aldrig fel, du måste inte kalla det för just Gud men våga tro på ett annst liv efter detta våga drömma om hur du vill leva livet som väntar dig, väntar oss alla, drt kan ge dig någon form av comfort i allt liksom😊
Carro
,
Jo, Saga Lundin kommer garanterat att finnas om en månad. Förstår vad du menar med det du skriver men cancern kommer ALDRIG att ta dig till 100 procent. Den kan ta din kropp, men inte din själ, kärleken till dina nära, eller alla kloka ord du sagt. Den kommer aldrig kunna sudda ut dina spår. Vi läsare kommer sannolikt bära med oss ditt fina budskap om att leva livet, ta lärdom och inspireras, under resten av våra liv. Och dina nära kommer älska dig precis lika mycket oavsett vilken sida du befinner dig på, och veta att du också älskar dem. 💛💛💛💛💛
mammabekännelser
mammabekännelser,
gråter. snyftar och vill skrika. jag känner din ångest med dig. Jag vill ta den, knyckla ihop den och kasta bort den åt dig. Fina du. Jag vet inte heller vad som händer efter själen lämnar sitt skal. Men jag vill tro att det är fint. För du är fin. Och jag skickar all min styrka till dig ❤️
nouw.com/mammabekännelser
Ebba
,
Fina Saga. Jag vet inte själv om jag kan klassa mig som troende, däremot sökande. Trots att jag är en skeptiker så hjälptes jag mycket i min sorg av att få prata med en präst. Man måste inte tro, präster är oftast väldigt kloka och det kan vara värt ett försök! ❤️
Marie
,
Hej Saga, jag har läst din blogg några gånger. Dina texter berör mig mycket. Vi känner inte varandra men jag känner till din (fantastiska) farmor genom Danmark-Funbo församling där jag jobbar. Jag vill bara säga att du finns i mina tankar. Det är ofattbart och frustrerande att du inte får det stöd du behöver! Jag har personligen stort förtroende för Sjukhuskyrkan som finns på Akkis, de präster och diakoner som arbetar där är jättefina och bra allihop. Om du inte redan haft kontakt med dem så är det ett tips att fråga efter dem. Kom ihåg att vi är många som har dig i våra tankar och i våra böner. Hälsningar Marie Blomkvist Falkenö
Helena Wall
,
Hej Saga, dina texter berör och du finns i mina tankar! Jag nämner också Akkis sjukhuspräster som hjälpt mig då jag befann mig i djup kris. Fantastiska människor ❤️ Har också en bok som heter 'Sommarlandet' av Eyvind Skeie som hjälpt mig mycket.
Den står efter idag precis 18år efter vår kris, längst fram i hyllan.
Du är fin och otroligt modig, Du berör!
Stor varm Kram
Malin
,
Att gå till en diakon kan hjälpa dig att hitta ro! De är som en kristen psykolog, och de har drop in vissa tider i diakonins hus i Uppsala nedanför domkyrkan. Att bestämma sig för att tro bara så där är absolut möjligt! Jag rekommenderar att gå till en diakon och prata, det kan hjälpa dig med mycket! Hoppas det blir bättre!
sr, Carina
,
Kära Saga, ur djupet av mitt hjärta kan jag lova dig att du kommer till himlen när det är dags. Och jag skall be att du får frid i hjärtat, så att du slipper vara rädd inför den där stunden innan du gör övergången. Gud välsigne dig! Behöver du prata med någon, så hör av dig till mig! Jag är både nunna och präst, och van att prata om döden. Stor kram!