Framtidsdrömmar

Rena babyboomen bland personalen på avdelningen just nu. Pratade med en av de lyckligt gravida igår. Nyfikna mamma och jag började såklart fråga massor av frågor om lilla bebisen. Hon sken upp och strålade när hon berättade om allt som var så nytt och spännande. Till en början var jag jättenyfiken och ställde fråga efter fråga, mamma likaså. Men så plötsligt vände det sig tvärt i mitt huvud. Hon har nu allt jag någonsin önskat mig, allt det där som jag aldrig kommer att få. Jag skämdes, för jag blev avundsjuk, och ledsen över att jag aldrig kommer få det hon just nu har.

Mamma och sköterskan fortsatte att prata på, medan jag tystnade och sjönk in i mina egna tankar. Jag skäms och blir arg på mig själv. Jag är avundsjuk på en framtid med planer och drömmar. Ni vet, man planerar ju sedan tidig ålder hur man vill ha det när man blir äldre. Man vill jobba där, bo där, ha si och så många barn, och hit och dit, ni förstår hur jag menar. Det gjorde iallafall jag, hade verkligen min bild så klar. Men så kraschade allt helt plötsligt, för det blev inte alls som jag hade tänkt det. Att bli cancersjuk fanns inte på kartan, det finns väl inte på någons karta.

Men något som inte heller fanns på min karta var detta fantastiska liv, med kärlek, tacksamhet, och lycka. Det kan jag trösta mig med. Jag fick livets gåva, att leva i nuet och att vara tacksam. Jag önskar att jag kunde ha fått både NU och SEN, men jag är glad att jag iallafall fick en av dem. Ni som läser detta dock, kanske har chansen att få bägge två.

Livet kan sluta närsomhelst. Det fick jag ännu en gång lära mig förra veckan, när jag körde av vägen. Om jag inte hade haft änglavakt då hade jag lika gärna dött där och då, av kraschen, och inte av själva cancern. Jag har fått lära mig leva i nuet, något som alla egentligen borde göra. För vi har ju egentligen ingen aning om hur vår framtid ser ut.

Här kommer en viktig lärdom som jag gång på gång har fått käftsmällar av - att ta vara på saker och ting, stora som små, innan det är försent. Jag hade ett liv innan cancern, hela 15 år, som jag nu i efterhand kan säga, att jag inte tog vara på helt tyvärr. Ibland känns det som om jag har varit sjuk i hela mitt liv, och jag kommer knappt ihåg livet utan cancern. Kanske är det för att jag inte levde mitt liv till fullo förrän jag blev sjuk, utan att det var när jag blev sjuk som jag började leva på riktigt. Mitt tankesätt har ändrats och jag ser på saker och ting annorlunda nu, vilket jag verkligen är så tacksam över. Visst är det hemskt att man ska behöva gå igenom det hemska för att fatta vad man egentligen har?! Min andra lärdom är att inte sätta press på mig själv. Allt är inte perfekt och vi är bara människor allihopa. Vissa dagar är skit, och vet ni vad, det får vara skit. Man måste ibland vara ledsen för att kunna vara glad. Jag lär mig nya saker hela tiden, och gud vad jag är glad för det. Jag hoppas att jag på något sätt lyckats lära er några saker också!

Jag vet inte vad detta inlägg blev av, men kände att jag verkligen var i behov att skriva av mig haha. Trots min egoistiska avundsjuka är jag inte missunsam. Vill härmed ge er mina varmaste lyckönskningar till långa och lyckliga liv! Natti

Gillar