Fängslad i min egna kropp

Min natt var lång, smärtsam, och riktigt jävla hemsk. Jag tog under gårdagen en dos kortison för att se om det kunde lätta lite på smärtan. Hoppades och trodde på att natten skulle bli någorlunda bättre än den innan, men icke blev det så. Gick och lade mig, och som vanligt vaknade jag bara någon timme senare av smärta och gråt. Fick morfin och Stesolid (lugnande/muskelavslappnande) och efter en promenad runt avdelningen lade jag mig i sängen igen. Sen var det samma visa hela natten och jag grät och grät, både över smärtan men också över tortyren jag är tvungen att utstå. Är en frisk själ som är livsglad och det ända jag vill är att få leva, men detta är inget liv. Jag är fängslad i en kropp som gör att jag denna vecka många gånger bara velat dö. Jag skäms när jag tänker den tanken, men tyvärr är det så. Jag har fått nog och jag orkar inte mer, denna smärtan är ohållbar. Är mer rädd för detta, vägen till döden, än att dö. Vet inte hur jag ska orka ta mig igenom detta.

Vid 07 klev jag upp, och ja, det fanns två anledningar till det. Både smärtan, men också för att jag skulle få besök. Inte vilket besök som helst, utan självaste Samir och Viktor haha. Ni vet killarna som var mer i Melodifestivalen. De håller nämligen på att slå rekord på att ha världens snabbaste turné. 11 spelningar på tre dagar och deras första stopp var här på sjukhuset, för alla inlagda barn. Personalen från Lekterapin frågade mig om jag skulle orka mig ner dit och kolla på spelningen, men tyvärr sa jag "nej!". Jag kände inte att jag hade orken att tränga mig bland massa andra osv. Men då fick jag erbjudandet att få upp dem till rummet istället, vilket lät som en mycket bättre idé.

Vid 08 satt jag redo och väntade på dem. Då kom det in en sjuksyrra som berättade att de var lite försenade och att de skulle ta lite längre tid. Vid 08.40 hörde jag några högljudda ljud från korridoren utanför och förstod att det var dem jag hörde. Eftersom de skulle ha spelningen 09 nere på Lekterapin blev det ju lite stressigt då de skulle förbi ett till barn innan de gick ner och förberedde allt. Ja, ni hör ju att deras tidsplanering inte var den bästa. När de kom in hälsade de snabbt på mig och sen tog de direkt upp min kamera som stod framme, och skulle på impuls starta någon challenge på ca tre minuter haha. Hade tänkt mig ett litet kort samtal, men icke sa nicke. Vet inte om det är för att de älskar kameror eller om det är för att de inte riktigt visste hur de skulle bete sig gentemot mig, en cancersjuk haha.

Efter det behövde jag en powernap, behövs många nu när jag har så dålig sömn. Sedan kom Cissi hit och muntrade upp mig, världens bästa! Precis vad jag behövde efter en några skitdagar. Har känt mig så otroligt ensam dessa dagar, och allt jag behöver är lite närhet och kärlek. Jag vill vara som alla andra, få göra precis som man vill. Jag önskar så många gånger att jag bara kunde få en paus, en paus från allt helvete. Men inte ens när jag sover får jag det då jag bara drömmer om hur jag dör om och om igen. Vill verkligen springa ut från det här jävla sjukhuset och aldrig mer komma tillbaka.

Somnade om och vaknade med smärta ännu en gång. Men lyckades tajma perfekt tills smärtteamet kom. Blev undersökt och jag berättade min teori, om att jag tror att det är min sovställning som skapat smärtorna, och att det är musklerna som gör ont. Blev faktiskt lite nöjd, hon var också helt säker på att detta inte berodde på tumören, utan att det var musklerna som var överbelastade. Alla andra läkare jag pratat med har bara tagit det för givet att det är tumören som skapat smärtorna men aldrig undersökt mig, så det var riktigt skönt att äntligen bli trodd på. Vi pratade om smärtplanen under helgen, för tyvärr är det ju så att smärtteamet inte jobbar på helgerna och är då otillgängliga. Därför vill man ju ha en plan B så att man kan få känna sig trygg ifall det skulle hända något när de inte är här. Det kändes som om vi tillsammans fick ihop en väldigt bra plan, och jag känner mig faktiskt rätt så trygg och hoppfull. Nu hoppas vi på att smärtan vänder.

Efter smärtteamet lämnat tog de blodprover samt satte på drop med smärtlindring. I samma sekund som min sjuksköterska var klar kom nästa in, min sjukgymnast. Vi hade bestämt att köra akupunktur för fjärde gången denna vecka. Tycker verkligen om det och känner att min nacke blir bättre och bättre för varje dag. Eftersom jag har så mycket problem med benen också var hon även snäll och passade på att massera dem. Någon skön massage kan jag dock säga att det inte var. Usch och fy vad ont det gör när man är spänd i musklerna haha.

Idag var första dagen jag kunde gå utan gå-bordet vilket var helt fantastiskt, dels för massagen, dels för att min skada "läkt" ihop bra, och den sista anledningen, den nya blandningen i pumpen. Blev ju så oerhört bortdomnad av den förra blandningen jag hade, vilket gjorde så att jag inte kunde gå utan gå-bordet, då mina ben inte riktigt ville lyda mig. Så dessa framsteg gör mig så lycklig.

Sedan var Cissis syster och pappa hit för att lämna lite godsaker, och jag fick världens överraskning. I deras famn var inte bara deras lilla hund Enzo, utan också min Rocky. De hade åkt ut och hämtat honom endast för att överraska mig på sjukhuset ett tag. Cissi beslutade sig för att sova här, så då beställde hon kläder som de fick åka och hämta medan Rocky stannade och gosade med oss ett tag. Och nej, såklart menar jag då inte på avdelningen, utan precis vid entrén, då vi fick tillåtelse att vara där.

Talangmys med hur mycket godis som helst, alltså vi hade MÄNGDER, proppade i mig vilket ledde till lite magont hehe. Men nu ska denna tjej sussa, riktigt riktigt trött, önska mig lycka till! Natti! <3

​Och kolla bara bilden till höger haha!!

Gillar