En underbar dag!

Har varit lite ledsen i veckan eftersom jag visste att jag inte skulle kunna vara med på min sista skolavslutning med klassen. Jag går ju som sagt ut nian, och det kändes så tråkigt att inte få vinka hejdå till alla klasskamrater och lärare, vi kommer ju aldrig träffas igen på det sättet. Läkarna har sagt att jag inte kunde gå på min avslutning pga att jag är mitt under behandling. Men imorse (eller närmare bestämt klockan elva) vaknade jag av ett roligt besked. Min läkare kom in och sa att jag kunde få permission i två timmar för att kunna vara med på avslutningen! Haha, jag har nog aldrig varit så glad över att få tillåtelse att gå till skolan i hela mitt liv!!

Igår bestämde jag och min mentor att vi kunde face-time:a under avslutningen. Så gjorde vi också. Jag var med via telefonen hela vägen från skolan till kyrkan. Jag fick se mina vänner glada och upprymda, och som då och då vände sig mot telefonen och hälsade något fint till mig. I kyrkan fick jag se, från första parkett, alla uppträdanden, tal, och tilldelningar av utmärkelser. Gissa om mina klasskompisar blev förvånade när jag helt utan förvarning kom till klassrummet en stund senare!

När jag klev in i rummet, var det precis dags för utdelning av rosor och "klassens ..." till var och en. Jag blev utnämnd till "klassens lyckopiller". Sen var det dags för niornas stora kramkalas, och vi gjorde en så kallad kramring, alla står i en ända stor ring för en bamsekram. Det sista vi gjorde var att springa ut ur skolan, för att tas emot av allas jubel och gratulationer. På vägen tillbaka till sjukhuset var jag så himla lycklig. Tänk att jag ändå fick vara med och uppleva det här!

Förra året när brorsan gick ut nian firade vi med att äta på restaurang. Nu var det bara att åka i fullfart tillbaka till sjukhuset för att koppla in droppet igen. Istället fixade vi en buffé av hämtmat, och dukade upp, Då kom plötsligt en sköterska och överraskade med ballonger, serpentiner, och sugrör! Jag är så himla glad att jag får ligga här på barnavdelningen. För när man är sjuk känner man sig liten, och vill liksom bli lite extra ompysslad. Alla som jobbar här är så gulliga, och behandlar mig så bra!

Droppställningen döptes till Bosse redan vid första ögonkastet. Nu är han vid min sida nästan varje dag här på sjukhuset så det är klart man måste piffa upp honom lite. Airboarden har jag döpt till Bärra. Vi är värsta drömtrion. Många glada miner ser man när man rullar fram med dessa herrar!

Gillar

Kommentarer

Kjellel
,
Hej Saga.
Klassens lyckopiller!!!! Grattis, det känns som om du skulle kunna vara mångas lyckopille!!! Och så skriver du så himla bra.
Kram på dig å heja på