Något jag trodde var omöjligt

Lördag 6/1

Lördagen var en hektisk dag. Nu i efterhand funderar jag på vad jag egentligen gjorde, och vad det var som tog sådan tid. Men jag gjorde faktiskt en hel del, faktum är att jag gjorde saker från att jag vaknade tills jag tillslut däckade sent på kvällen.

Så vad gjorde jag då?! Jo, jag planerade! Vadå, kanske ni nu undrar?! Det ska jag berätta. Jag har under hela jullovet skrollat bild efter bild från fjällen på sociala medier. Avundsjuk var precis vad jag blev. Tanken på att jag aldrig någonsin skulle få uppleva fjällen igen gjorde ont. Men så har jag tänkt en del, tänk ifall det skulle gå?! Tog upp frågan med mamma som bara skakade på huvudet, nej, det var inte möjligt. Gjorde ont att höra men jag förstod ändå varför, varför det var omöjligt. Men så gick hon ut på en promenad och kom tillbaka med en helt ny inställning. Nu hade hon listat ut en plan, "vi åker på söndag!".

Så, en dag att fixa med allt, boende, kompisar, hur länge vi skulle stanna, ja, en plan på hur vi skulle lägga upp allt helt enkelt. Tillslut landade planen på Lofsdalen, med mamsen och tre av mina bästa kompisar, Angelica, Vickan och Amanda. Mamma skulle bo i våra kusiners stuga tillsammans med min bonusmorfar och hans sambo, och vi skulle bo i en egen lägenhet och sköta oss själva.

Det är dock stora risker vi tar. Det kan hända något med pumpen, jag kan få smärtgenombrott, ramla och bryta något, listan kan göras lång. Det var läskigt att ens tänka tanken på att åka så långt bort från Uppsala. Om det händer något är närmaste sjukhus över en timme bort, dessutom så är sannolikheten att de har tillräckligt bra kunskap för att hjälpa mig väldigt liten då sjukhuset är så litet. Ren tur om någon ens har sett en sådan här pump förut.

När klockan precis slagit över midnatt var jag helt väck. Kröp ner under täcket och tvärslocknade på typ några sekunder haha.

Söndag 7/1

Klockan 04.45 klev vi upp. Tufft, men så mycket enklare när man vet att det är för att man ska göra roligheter. Vid 05.30 lämnade vi hemmet, mamma ville sticka så fort som det bara gick då det hade utlovats storm. Så fort vi hade gjort oss bekväma i bilen däckade vi alla, ja, förutom stackars mamma då, som tvingades sitta uppe själv och köra. Eftersom ingen av oss andra har körkort ännu var det hon som körde hela vägen, kunde inte låta bli att tycka synd om henne.

Jag var riktigt orolig över hur bilresan skulle gå, som ni vet så provocerar jag tumören när jag sitter ner. Sex hela timmar tog det att åka, vilket är länge för vem som helst. Det gick bra, men det var också en gång som det höll på att gå överstyr. Jag hade somnat som alla andra, och vaknade upp några timmar senare i ren panik, jag hade börjat fått ont. När jag får ont är det bråttom att bryta det. Men en extrados i pumpen funkar inte när jag sitter ner, därför är jag då tvungen att ställa mig upp för att ta en. Problemet var ju bara att jag satt i en bil på en väg som det inte gick att stanna på. Smärtan stegrar läskigt snabbt när den väl kommer, och ju högre den kommer i VAS-skalan, ju svårare blir den att stoppa. Paniken stegrade tillsammans med smärtan, och jag började frukta att vi skulle behöva vända, att jag var dum och trodde att detta skulle gå. Tillslut hittade mamma en ficka och så fort däcken stod stilla kastade jag mig ut.

Med en bolusdos extra morfin och en 25 minuters paus ståendes så lade smärtan sig. Det var svinkallt att stå utomhus, men sysselsatt kunde jag iallafall hålla mig. Det var världens finaste soluppgång, himmelen var helt rosa, och denna galningen hade alla sina tre kameror i händerna haha. Efter denna lilla paus mådde jag bra resten av bilfärden trots allt. Tänk, jag som knappt har klarat av att åka hemifrån till stan, en resa på 25 minuter, utan att få superont. Jag är så glad över att medicinerna funkar som de ska!

Vi började med handling när vi kom hit. Och ja, intressant blev det när fyra tjejer skulle försöka samsas om vad vi skulle köpa för mat. Nej, skoja bara, det gick bra haha. Tror det blir riktigt bra för mig och mamma att vara ifrån varandra ett litet tag. Hon finns nära, men ändå på avstånd. Vi får en liten paus, som vi annars inte får. Det är ju helt underbart att få sakna henne faktiskt, man uppskattar varandra så mycket mer då.

Vi lyckades ta ett åk. Klockan var mycket så det var precis innan stängning, men jag ville ändå prova, prova åka för att se om det överhuvudtaget gick. Det gick galant! Såklart känner jag att musklerna inte hänger med som de brukar, men efter allt min kropp gått igenom så lyckas jag ändå, helt fantastiskt ju!

Juste, får inte glömma bort! Mamsen fyllde ju faktiskt år igår. Vad jag tror och hoppas blev hon trots allt nöjd över gårdagen. Eftersom hon fyllde år blev det därför gemensam födelsedagsmiddag hemma hos dem. Det var födelsedagsbarnet som stod för hela middag, ris och kycklinggryta, så så gott. Efter middagen mös vi alla i den trånga soffan och ja, bara umgicks helt enkelt.

Behöver nog inte förklara hur mycket mamma betyder för mig, för det vet både hon och ni, men lite vill jag skriva ändå. Hon är min mamma, men också min allra bästa vän och andra halva. Kan inte begripa hur jag förtjänar henne, och är så glad att jag fick turen att få just mamma som min mamma. Hon står med mig i vått och torrt, i alla medgångar och motgångar. Är så otroligt glad över vår fina relation, och måste ändå säga att det bästa med hela sjukdomsresan är att jag och mamma bildat världens finaste relation. Nej, nu avslutar vi detta med, jag älskar dig mamma!

Måndag 8/1

Första heldagen här. Vi tog det lugnt, tog en sovmorgon, och stressade inte. Efter frukosten klädde vi på oss och gick för att köpa liftkort. Jag mailade till Lofsdalen i lördags och frågade om vi kunde göra någon slags deal med liftkorten. Vi vet ju inte alls hur länge vi kommer kunna stanna här pga mitt mående. Skulle vi då köpa liftkort för flera dagar, för att sedan tvingas att åka hem, och då gå miste om en massa pengar?! Nej, vi visste inte riktigt hur vi skulle göra så därför mailade jag deras chef h��r på skidanläggningen för att fråga.

Förståelse fick vi verkligen. Mig gav de ett frikort för hela veckan, och de andra tjejerna fick köpa sina dagar, och om det skulle vara så att vi behöver åka hem, så kommer de få pengarna tillbaka på de dagar vi ej kan nyttja. Detta är egentligen ingeting de vanligtvis gör, därför är jag så otroligt tacksam över att de hade sådan förståelse för mig och min situation. Att de dessutom gav mig ett gratis liftkort hela veckan är helt fantastiskt. Trot eller ej men detta är inget samarbete, utan detta gav de oss villkorslöst. Kan dock inte låta bli att berätta om deras snälla gärning.

Sen blev det skidåkning. Vi körde några åk men inte så jättelänge. Vi kommer ta det lugnt varje dag, så att vi alla känner att vi orkar och har krafter kvar. För det är när man inte har ork kvar som man ramlar och gör illa sig.

Jag är så otroligt jäkla imponerad över mig själv och min kropp. För att jag idag, med obotlig cancer, skitit totalt i min sjukdom, följt min dröm och åkt snowboard. Att jag ens klarade av en 6 h lång bilresa är för mig ofattbart. Nu är jag här, med mina fina bästa vänner, och världens bästa dagar väntar på oss. Dagar då JAG kommer bestämma över min kropp, och sjukdomen inte över mig. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle få chansen att uppleva detta igen, att det var omöjligt. Men jag har ännu en gång bevisat för mig själv och många andra att ingenting är omöjligt, INGENTING är omöjligt!

Natti alla fina! Hoppas er vecka startade bra och att den fortsätter så. Kramis!<3

Gillar