Del 2..
Efter min dusch kom Angelica hit. Vi hade faktiskt vår 1-årsdag igår haha. Vi träffades för exakt ett år sedan igår, på nyårsafton. Den lila historien är väldigt rolig. Vår årsdag skulle ju såklart firas! Allt som kan firas, ska firas, det är mitt motto haha. Så vi åkte upp till affären och inhandlade lite finare mat till lunch, och sedan åkte vi hem igen och gjorde iordning allt. Och alltså, det blev sååå gott! Jag slängde i mig alldeles för MYCKET kan jag säga, så jag låg en halvtimme i soffan efteråt helt utslagen haha. Så blir det när jag äter för mycket hehe. Är iallafall så glad över att jag har fått chansen att träffa Angelica, hon är verkligen någon som jag kan lägga all min tillit hos. Vi kommer hålla ihop för alltid.
Angelica hjälpte mig ett litet tag, men hon var tvungen att röra på sig ganska snabbt efter att vi plockat undan maten. Jag fortsatte göra mig iordning inför kvällens roligheter. Det blev en paus mitt i allt, då jag hämtade upp Alva så att vi kunde göra varandra sällskap. Finns inte mycket jag älskar mer än att sitta och göra iordning sig tillsammans med en kompis innan någon rolig fest/högtid, det är verkligen sådan skön stämning haha.
När klockan var runt 18 tog vi bussen in till stan, där vi mötte upp Amanda. Vi tre gick gemensamt hem till Josefine, där det var lite smått kaos haha. Det var nämligen inte en ända som var klar där. Så då hjälptes vi alla åt. Någon hjälpte till med sminket, och den andra håret. Teamwork deluxe, vilket var skitkul. Sedan åt vi middag, jättegod asiatmat. Tackar gud att de fanns lite restauranger öppna, kan bara tänka mig vilken stress och kaos som skulle uppstått om vi skulle ha lagat mat mitt i allt.
Vi käkade, tog foton på varandra, och körde lekar. När klockan började närma sig midnatt splittrades vi och försvann åt olika håll. Jag, Alva, och Amanda hade bestämt oss för en och samma fest och hängde därför hela kvällen. Ja, sen firade vi in det nya året helt enkelt, med en massa andra roliga ungdomar. Precis som det ska vara. Där och då existerade inte ett ända problem allt var bara ett normalt liv.
Nyår är en dag som jag älskar. Det är en dag då jag kan få vara jag, och en stund då jag får komma bort från min verklighet, och istället kastas in i en normal tonårings verklighet. Dom få stunderna är något jag verkligen tar vara på just för att de inte händer så ofta. Vet att många har ångest över nyår, och jag kan förstå varför. Många sätter höga krav på sig själva. Jag tycker att man istället ska ge sig själv en klapp på axeln och tänka på allt fint och bra man åstadkommit detta år. Och istället för att sätta höga krav, försöka ta med de bra sakerna från förra året, och göra det ännu bättre. Jag själv älskar nyår och har alltid gjort. Kanske känner jag så för att jag verkligen inte förväntar mig någonting utav dagen, och är förväntningarna låga, så kan det ju bara bli bättre. Sen känns det verkligen som en nystart, och jag känner mig riktigt taggad och motiverad till saker.
Idag vaknade jag upp riktigt sliten, blev så himla sent igår, och då menar jag väldigt väldigt sent haha. Som vanligt kan jag inte låta bli att få ångest när jag gör såhär, men å andra sidan så är det väl såhär 1 januari ser ut för dom flesta eller, haha?! En chill dag hemma, då man knappt gör någonting förutom att chilla, mysa, och sova. Eftersom jag fick så få timmars sömn råkade jag ta en powernap, en powernap på fyra timmar hehe. Vad tror ni att jag gör uppe nu liksom.
Lite dramatik fick iallafall denna dag innehålla. Mamma skulle precis gå och lägga sig, och frågade innan hon gick ner, om jag hade sett vår katt Elvis. Mamma hade inte sett honom på hela dagen. Jag tänkte efter och insåg att jag inte heller hade sett honom på ca ett dygn. Något jag egentligen lade märke till redan igår, men den tanken hade flugit bort lika fort som den kom. Vi fick lite smått panik och vi började leta runt i husets alla vrår. När vi letat på varenda kvadratmeter i detta hus fick jag riktig panik, var höll han hus?! De är innekatter och går därför aldrig ut. De vill inte ens gå ut, och det krävs mycket mod för att de ska gå ut självvalt. Att det dessutom var Elvis som var borta chockar mig, han är så överdrivet rädd för allt och alla. Jag ringde till Angelica, som varit här med mig, och frågade om hon möjligtvis hade sett honom, men det hade hon inte heller gjort. Vi kom dock på att vi faktiskt hade hittat ytterdörren öppen igår, efter att mamma hade stuckit. Dörren är nämligen lite bråkig och ibland måste man trycka till den ordentligt, Han hade säkert lyckats smita ut då. När jag kom på det fick jag riktig panik, vi skulle säkert aldrig få hem honom igen. Vägen går precis utanför, och jag tänkte att han säkert hade blivit påkörd. Mamma klädde på sig alla kläder igen och for ut och letade, medan jag satt inne ivrigt väntade. Inte lång tid tog det förrän jag hörde mammas steg på trappen utanför. Då sprang jag ut i hallen och såg att hon höll en liten misse i famnen. Han hade tydligen gömt sig i carporten och suttit och tryckt där i ett helt dygn stackarn. Han vågade inte ge från sig ett knyst förrän mamma ropade på honom, då hade han tydligen givit ifrån sig ett litet pip. Lilla Elvis, är så glad att han är oskadd!
Kramis!
