Som en käftsmäll

Onsdag 3/1

Vet ni vad jag vaknade till idag?! Mamsen, som kom in med frukost på sängen. Hur snällt?! En väldigt liten och enkel sak egentligen, men som betyder så mycket. Idag var det nämligen dags för portnålsbyte, något jag verkligen inte ser fram emot. Är inte heller så förtjust i att gå upp tidigt, och det var tyvärr två av dom sakerna jag behövde starta dagen med. Så tack mamma för att du bidrog till att min morgon blev lite bättre!

Frukosten åt jag upp, och bara någon minut efteråt knackade hemsjukvården på dörren. De kom in till mig och påbörjade all steril dukning inför bytet. De gav mig en extra bolusdos från morfinpumpen så att jag skulle klara att vara utan medicin ett tag, och drog därefter ut nålen och kopplade loss mig från pumpen. Denna gången sa dom att jag inte skulle stressa och att det var okej att ta den tid som jag behövde. Som ni vet så är ju duschandet ett himla krångel med pumpen och nålen, därför har vi som rutin att jag passar på att duscha när vi ändå byter portnålen, det gör det hela en hel del enklare. Som jag njöt, ingen stress, ingen slang, inget trassel, bara en helt vanlig dusch. Oj vad jag uppskattade det!

De senaste gångerna har portnålsbytena gått väldigt bra, och paniken och traumat börjar sakta men säkert bli mindre för varje gång. Idag dock, så gick det tyvärr inte så bra.. Allt verkade gått smidigt till en början. Sjuksköterskorna började packa ihop sina saker för att röra sig tillbaka mot stan igen. Men så helt plötsligt började pumpen att tjuta, "högt tryck" stod det på displayen. De startade om den och den verkade funka, så de rörde sig härifrån. Inte långt därefter började det tjuta ännu en gång. Såklart hade de hunnit upp på motorvägen redan och kunde inte vända på en gång, vilket gjorde mig rätt frustrerad. Jag visste ju att när smärtan kommer, så stegrar den fort och är väldigt svår att bryta. De behövde komma snabbt! Vi grundade med extra morfintabletter, och sedan var det bara att invänta dem.

Smärtan kom snabbt. Jag hade ju knappt hunnit få in någon medicin alls i kroppen. Samtidigt som smärtan stegrade, så stegrade också paniken. Jag började känna en olustig känsla i hela kroppen, typ mjölksyra och kramp samtidigt, fast ändå inte. Jag fick panik av "olustigheten" i kroppen. Jag trodde att det var något fel, att något i min kropp hade slutat fungera, och att jag nu höll på att dö. Började gråta hysteriskt av rädsla, samtidigt som jag grät av smärtan. (Mjölksyrekänslan tror vi nu i efterhand handlade om en panikattack)

De ryckte bort allt de nyss hade lagt om. Smidigt gjorde de inte det, utan det var som om de vaxade hela magen. Och eftersom jag har problem med stora eksem runt portnålen så var det som att vaxa på solbränd hud. Vid denna tidpunkt skakade jag och grät hysteriskt. Mycket av rädsla. Hur länge skulle detta vara?! Kommer vi få stopp på det? osvosv.

Trots att jag skakade och grät lyckades de få i nålen. Men eftersom de inte bedövade med någon is gjorde det sviiiiinont. Sedan var det bolus-doser som gällde, sex stycken krävdes innan jag var helt smärtfri. Efteråt var sköterskorna helt skärrade, "vi trodde inte att det kunde bli såhär allvarligt", och då var detta bara början i jämförelse till vad det brukar bli. Men det är skönt, nu tar de mig på allvar nästa gång förhoppningsvis. :)

Skulle säga att jag fick en liten käftsmäll idag. Jag låg tidigare idag och suckade över hur lång tid omläggningen tog. Som jag nämnt förut känns det så otroligt meningslöst och jobbigt att hålla på med sådana saker som jag inte vill behöva, men som jag måste. Ja, riktigt less var jag. Efter detta smärtgenombrott ändrade jag dock helt inställning. Tänk ifall jag inte hade haft pumpen? Då hade jag inte ens kunnat leva, då hade jag på riktigt avslutat mitt liv själv. Eller nej, kroppen hade aldrig orkat ha så ont, orkat anstränga sig så mycket. Så jag hade säkert varit död vid detta laget. Så pumpen gör ändå väldigt mycket för mig. Jag får chansen att leva det liv jag har kvar, i den mån jag orkar såklart. Tack för att jag vann lotten att få ha turen att bo här i Sverige! Tänk ifall jag hade bott någon annanstans och inte hade haft råd med den vården jag behöver?!

Blev väldigt trött och ledsen efter "kaoset", som uppstod på förmiddagen. Men inte ska det få stoppa mina planer heller?! Ledsen och rätt grinig skjutsade mamma in mig till stan. Hade ångest, men varför hade jag ingen aning om. Mamma kom med stöttande ord, trots att jag verkligen inte förtjänade det där och då. Är glad att jag har en så förstående mamma, som står kvar vid min sida trots att ingen annan skulle det.

Destinationen var frisören. Denna gången för att sätta in lite mer löshår då mitt naturliga hår är så otroligt tjockt, vilket gjorde att vi missbedömde mängden löshår förra gången. Det blev såååå bra, och jag är galet nöjd! Älskar verkligen mitt nya hår! Detta är jag, och trots att många tycker att jag är fin i kort hår så trivdes jag aldrig riktigt i det. Mitt självförtroende har blivit så mycket bättre verkligen, nu trivs jag i min egna kropp. Tänk vad lite hår kan göra?! En stor shoutout till salong Estetica här i Uppsala, Vaksalagatan 26. Detta är inget samarbete och de har inte krävt någonting av mig, ändå har de varit snälla och skänkt både tid och pengar på mig. Nu vill jag lyfta dessa duktiga frisörer, grymt snälla och begåvade. Tack fina ni!

Efteråt strosade jag runt i stan själv ett tag, innan jag mötte upp Angelica. Hon var lite ledsen pga att hennes fina hund tyvärr var tvungen att somna in idag. Usch, vill inte ens tänka tanken på hur ont det skulle göra i hjärtat om vi var tvungna att ta bort Rocky. Han är ju liksom en familjemedlem.

Så, för att mota bort det jobbiga en stund bestämde vi oss för att käka finmiddag. Har länge velat prova restaurangen "Pinchos", då jag hört så himla bra om den. Nu i efterhand förstår jag varför den är så omtalad, gryyyym mat, och grym service. Alltså jag har aldrig ätit så god mat i hela mitt liv, utan att överdriva! Kan med säkerhet säga att detta är min nya favoritrestaurang. Mätta, och då menar jag MÄTTA, gick (rullade) vi därifrån. Hade matkoma i flera timmar efteråt, men det var det värt.

När vi kom hem hade vi tjejmys. Vi fixade håret, målade naglarna, gjorde hudvård, och kramades. Trots att det var en sorlig och jobbig dag för Angelica, så tror jag ändå att hon fick det lite roligare och bättre än om hon hade varit hemma. Hatar verkligen att se mina nära må dåligt. Men på något sätt var det så skönt att få trösta tillbaka, hon gör ju så mycket för mig hela tiden. Älskar dig Angelica, du är så jäkla bra! kramar

Gillar

Kommentarer

Malin
,
❤❤❤
Ingela
,
❤️
Carina
,
Kram till dig och din mamma! 💛🤗💛
PetraElisabeth
PetraElisabeth,
Vilken jobbig morgon det blev! Tur att du har så fina människor runt dig! Vad fint ändå att ni kan stötta och hjälpa varandra när ni båda gått igenom jobbiga saker. Hoppas du får en fin dag! 😊 // Petra Elisabeth
nouw.com/petraelisabeth
Ulla B
,
KRAMAR i massor!
Madde
,
Du snälla människa du ska inte behöva genomlida sån skit😓Jag önskar dina dagar va fylld av skutt på gula moln med dom du älskar mest💛💛 Gör saker som ger dig energi. Madde.
Ann
,
Bra att du har namnsdag din underbara pappa dina syskon som finns för dig älskar dig. Du är så stark duktig kramar
Fia
,
Hej Saga! Jag har funderat lite om några saker. Får du någon uppföljning av sjukvården? Typ blodprover, röntgen och sådär? Ja förstår att du får palliativ vård. Men du borde väl få veta vad som händer i din kropp ändå tänker jag? Vara lite tankar. Kram!
SagaLundin
SagaLundin,
Hej! Njaee, ingen röntgen men vi följer upp med blodprover varannan vecka, min bromsmedicin påverkar nämligen blodet. Röntgen görs inte då det inte ses vara nödvändigt. Om något drastiskt händer, eller om jag får några konstiga symptom kommer man att ta bilder, men annars gör vi ingen uppföljning på det. En röntgen är ju en stor påfrestning för mig då jag både har klaustrofobi och får ont av att ligga på den hårda britsen. Dessutom hade jag nog bara mått dåligt över att få veta om tumören har ökat drastiskt eller kanske spritt sig, då lever jag hellre ovetandes om jag ska vara älrig. Hoppas du fick svar på dina frågor! Kram!
nouw.com/sagalundin
Stina
,
Har följt dig ett tag och slås av hur mycket jag ser upp till dig! Din ärlighet, styrka, kärlek och kämparglöd är så galet imponerande. Flera gånger har du endast genom din blogg gett mig perspektiv på mitt liv. TACK för att du delar med dig av ditt liv! KRAM
Camilla
,
Åh så mysigt ni hade 😍❤️ Jag var första gången på ponchos precis innan jul och jag håller med dig, så mysigt och gott 😍