Akut till sjukhus på min födelsedag (del 1)

Här har det ekat tomt, och jag har verkligen velat berättat för er varför, men någon ork har inte funnits förrän nu. Min födelsedag (i måndags), blev inte riktigt som jag hade önskat. Istället för sleepover med tjejerna blev det akut till sjukhus. Jag ska ta allting från början!

Smärtorna kom redan i söndagskväll, efter det fartfyllda kalaset. Min bästa vän Angelica sov kvar hos mig, och var snäll och masserade mig för att distrahera smärtan. Det funkade någorlunda och vi båda lyckades somna och sov gott ändå. Jag väcktes av sång av mamma och Angelica, men något som jag också vaknade med var även smärta. Extra bonus i pumpen, och extra morfintablett så lade det sig lite.

Hemsjukvården kom och lade om plasten runt porten. De hade gjort det så litet som det bara gick enligt mitt önskemål, då jag ville ha en speciell tröja på mig på kalaset. Nu hade plasten dock börjat gå upp lite på kanterna, så vi bestämde oss för att ta bort det gamla och på med nytt. Denna gången blev paketet rätt stort då hon ville täcka alla utslag med "honungsplattor", för att inte klistra på eksemen så att de skulle förvärras.

Vi vinkade hejdå. Och sedan började jag och Angelica planera ihop kvällen, och det lilla "pyjamaspartyt" vi skulle ha. Vi städade dessutom upp lite efter alla presenter och grejer från festen. Under hela dagen kom smärtorna tillbaka då och då, jag tog en bonus ur pumpen, samt en morfintablett. Så höll det på, smärtorna avtog lite, men kom kort därefter tillbaka, ännu starkare.

Runt 18 började tjejerna komma. Vi började ordna med maten, och trots att jag var på lite dåligt humör på grund av smärtorna så försökte jag ändå ha de så roligt som möjligt. Att ge upp och åka till sjukhuset fanns inte på världskartan. Jag kunde väl ändå få slippa det på min självaste födelsedag?!

Tyvärr uppstod det ett till "litet" problem. Fick världens klåda under plåstret vid porten. Försökte att låta det vara, men det var omöjligt. Det slutade med att jag rev upp halva plåstret i ren panik. Vi kylde på eksemen men det tog inte lång tid innan jag rev bort allt, något man verkligen INTE får göra. Jag fick ännu mer panik efter jag hade insett vad jag hade gjort, och var så rädd för att jag nu skulle råka skapa någon infektion, vilket är jättefarligt. Jag ringde till hemsjukvården för att berätta vad som hade hänt. De lät inte så brydda, "Jag har inte tid nu, jag är hos en patient, och efter detta ska jag in till stan för att rapportera över till nattpersonalen. Så jag skickar ut dem till dig sen." Det lät som att de var timmar bort, och där stod jag med en öppen nål i revbenen.

Eftersom jag var panikslagen, och för att det inte var någon sköterska på väg ut till mig så ringde vi till en av mina kompisars mamma. Hon är sjuksköterska, fast på en helt annan avdelning. Hon vet mer än oss, så därför kallade vi dit henne. Jag lade mig ner i soffan och hon började tvätta runt nålen. Då kom det en kvinna från hemsjukvården som jag aldrig träffat förut. Maria, min kompis mamma, hade koll på situationen men saknade material för att kunna göra det på bästa sätt. Material som kvinnan från HSV egentligen skulle haft med sig, men som hon inte hade. Maria gjorde sitt bästa och lyssnade på varenda ord jag sade och hur jag ville ha det medan kvinnan från HSV mest förstörde, om jag ska vara helt ärlig. Hon klistrade på, där vi sade att hon inte skulle göra, hon lyssnade helt enkelt inte ett dugg. Det var en lättnad när hon sa att hon var tvungen att åka, hon var ju bara i vägen i stort sätt. Hon behövde åka till en annan patient, men lämna sådär, får man inte göra. Visst situationen var under kontroll, men vems ansvar hade det varit ifall jag hade fått en dödlig infektion?!

Klådan lade sig tillslut efter att hon flyttat på tejpen. Men tyvärr var det ju inte bara klådan som var problemet denna dag, smärtan var ju nämligen det största problemet. Bonusdos, extra morfintablett och så försökte jag tänka på något annat. När jag hade överskridit den godkända dosen med morfintabletter förstod jag att jag inte skulle få stanna hemma denna kväll. Jag ringde mamma som var borta hos en kompis, som hade åkt dit för att vara snäll och låta oss vara ensamma. Smärtan stegrade snabbt efter det, väldigt snabbt. Så fort mamma kom så började vi packa ihop alla våra saker. Alla sex tjejer som skulle sova hos mig försökte hitta på en plan för att komma hem, och ja, allt blev bara kaos.

Del 2 kommer under dagen..

Gillar