Stressad över att allt ska vara perfekt (del 2)

Del 2..

Allt löste sig tillslut och efter några timmar gick jag tillbaka, dock med världens ångest. Här hade alla samlats och kommit för min skull, och så är den ända jag gör är att förstöra, sådan fruktansvärd ångest och jag skämdes så mycket. Vad jag uppfattade det så förstod folk, så det var ingen fara. Eftersom vi var hela släkten hade det inte gått nöd på någon. Alla hade någon att prata med.

Försökte verkligen, men kände den där ångestklumpen i bröstet som inte gick att ta därifrån. Här har jag gått och väntat på en av mina favoritdagar, förhoppningarna har jag byggt upp i mer än en månad trots att jag försökt att inte lägga förväntningarna för höga. Jag försöker fånga och ta vara på varenda sekund, men istället för att njuta så blir det en stress, jag vill att allt ska bli perfekt. Varför jag känner så är för att jag vill att mina sista högtider ska bli så bra och minnesvärda som möjligt.

Har berättat det för er förut, men jag räknar ner. Räknar ner mina sista högtider, räknar ner sista gången jag kan göra saker osv osv. Detta sätter därför en otrolig press på mig, jag vill ju att mina sista gånger ska bli så bra som det bara går. Vi vet ju aldrig när livet tar slut, kanske jag inte ens dör av min cancer utan istället i en bilolycka. Så jag borde egentligen inte tänka såhär, ingen har ju någon garanti. Ingen mår bra av att tänka på det viset jag gör, och jag försöker göra allt för att försöka trycka undan känslan, men jag är bara mänsklig och ibland lyckas jag inte stoppa vågen som vill skölja över mig, och så vips var ångesten där.

Angelica kom hem till oss på kvällen, främst för att det var kul att få träffa varandra på julafton men också för att trösta och muntra upp mig lite. Visst har jag en underbar vän?! När alla gäster hade lämnat var det dags att ta reda på kaosets som lämnats efter kvällen. Jag kan ju verkligen inte slappna av och gå och lägga mig förrän det är helt rent i mitt rum. Därför blev det en rätt så sen kväll hehe, så därför stannade vi länge i sängen på juldagen, vi var så sega och trötta.

​Måndag 25/12

Runt lunch var alla tvungen att åka hemifrån. Angelica skulle hem till släkten, Joel till sin flickvän, Love till sin pappa och mamma åkte till mormor, jag däremot stannade hemma i pyjamasen hela dagen. Ett av det bästa beslut jag tagit på länge, det behövde jag verkligen.

Har legat efter med mail, sms och kommentar så länge. Att öppna telefonen har varit ett ångestfyllt moment. Ca 100 sms hade jag att svara på, inte ens mina egna vänner orkade jag ta tag i att svara. Detta har hänt förut, vad som då händer är att det är någon större grej som händer i mitt liv, denna gången fick jag så mycket SMS på grund av att jag fyllde år. Får då en massa gulliga sms som jag verkligen uppskattar, men det blir alldeles för mycket för att jag ska orka svara på allt. Så då skjuter jag upp det, och medan jag gör det så får jag då också vanliga sms, som egentligen är rätt viktiga att svara på. Men när det blir sådär mycket så orkar jag ta tag i något, och då blir det istället en hög, en hög av ångest, ett måste göra. Såhär har det sett ut denna vecka, knappt svarat på ett enda SMS, så det behövdes tas tag i. Därför stannade jag hemma för att bl.a. fixa det, samt en massa andra grejer och bokningar. Min vecka ser rätt rolig ut nämligen, så ni får inte glömma att kika in här.

Kram!

Just nu vill inte riktigt bloggen samarbeta med mig, och jag kan därför inte lägga ut bilder, hoppas på att det löser sig under kvällen. Ni hittar några bilder på min instagram (sagalundiin), om ni inte kan vänta haha!