Nu vill jag skriva av mig

Har tyvärr varit många skitdagar denna vecka, inte bara, men många. Jag har varit ett vrak, motgång på motgång, och när man inte tror att det går mer, så kommer det ännu en motgång. Det är mest vardagliga skitproblem som har ställt till det, ren och skär otur egentligen. Skrattretande hur motgångarna kommer på rad efter varandra. Som igår när jag skulle lägga upp ett inlägg, men som sedan försvann helt och hållet, därav min frånvaro här. Tror att jag hade reagerat typ likadant trots om jag hade varit frisk faktiskt, men såklart så blir ju det lite extra jobbigt att tackla på grund av sjukdomen. Om jag hade varit en frisk person så hade jag inte tagit allt lika hårt. Bittert, men ärligt, nu vill jag skriva av mig.

Mamma hjälper mig med mycket, väldigt mycket. Och det uppskattar jag mer än någonting annat. Men något jag är så less på att jag hela tiden är "tvungen" att känna tacksamhet för allt hon gör för mig, som hon såklart förtjänar. Men det är svårt att vara glad och tacksam över något man inte ens vill behöva ha hjälp med. Hon är så snäll som hjälper mig med allt, det menar jag verkligen. Men som sagt så får jag en hel del press på mig av människor jag träffat (alltså inte mamma), att jag verkligen MÅSTE vara tacksam.

Något som varit ett otroligt jobbigt moment för mig på senaste är att duscha, något som jag ännu en gång förut tog för givet. Man gör ju det, tar för givet att duscha, världens enklaste sak, eller? Nej, tyvärr inte längre för mig. Efter att pumpen blev inopererad så har jag ju nu ett stort "paket" på magen, vilket ställer till det en hel del. Tidigare drog vi en extra plast över själva paketet under duschningen, men nu när jag har haft så problem med eksem så har de behövt göra "paketet" större vilket gör att det inte längre är möjligt att plasta in det så som vi gjort tidigare. Nu är jag tvungen att först få hjälp med att duscha håret, efter det tvättar jag underkroppen i duschen och sen sköljer jag snabbt av överkroppen. Så vi har ju fått det att funka någorlunda. Men jag måste vara ärlig, det känns förnedrande att inte ens kunna duscha själv, det känns verkligen det. Jag älskar min mamma för att hon hjälper mig med det, men jag vill inte ha hjälp, jag vill kunna klara det själv. Jag vill inte sitta där, naken framför min mamma. Har absolut inte några problem att visa upp min kropp för henne i vanliga fall, men då vill jag få göra det valet själv.

Psykiskt jobbigt att veta att man är beroende av någon, det är jag av min mamma. hon hjälper mig med ALLT. Jag älskar henne så mycket för allt hon gör för mig, men som sagt så känns det jobbigt psykiskt att inte klara av att vara självständig. Jag är ju 17 år, i den åldern då jag faktiskt ska vara väldigt självständig. Det är nu alla andra i min ålder frigör sig lite från sina föräldrar för att påbörja sitt egna liv. Det får inte jag.

Man glömmer bort att jag är en tonåring ibland. Tänk hur mycket uppror och bråk man ställer till med i denna åldern. Men på grund av min sjukdom har jag på något sätt tvingats växa upp mycket fortare och skippat denna fas lite. Jag vill göra allt det där andra får göra, göra dom där misstagen, men det får jag inte. Samtidigt som det känns som om jag har tvingats växa upp fortare, känns det också som om jag har backat flera år tillbaka eftersom jag behöver hjälp med så mycket. Ett mellanting, långt ifrån hur jag egentligen borde vara.

Jag känner skuld, jättemycket skuld. Det är på grund av mig, alla mina nära är så ledsna. Det känns som om att jag skadar av att bara röra någon. Vill ju inte känna såhär, men ibland kan jag inte låta bli att göra det. Jag kan ju verkligen inte ro för att jag är sjuk, så varför känner jag den där skulden?! Mamma är någon jag känner extrem skuld för, jag tar så mycket av hennes tid, gör så att hon knappt går runt på sin månadsinkomst och gör henne ledsen. Som sagt så kan jag ju inte ro för det, men det är ändå på grund av mig som dessa problem existerar.

Jag och mamma har haft en hel del bråk senaste månaderna, det ska jag verkligen inte sticka under stolen med. Att bråka med den man älskar mest på denna jord gör så så ont, och det finns inte mycket jag hatar mer än det. Vi båda är frustrerade, frustrerade över hela situationen, att det är som det är. Önskar verkligen att vi slapp allt bråk, och att det kunde vara lite lugn och ro här hemma, lite harmoni. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut. Men konstigt att vi tjafsar är det ju dock inte. Jag och mamma är typ exakt likadana, två väldigt starka individer. Och när vi sitter ihop och är så tätt inpå varandra så börjar man ju efter ett tag reta sig på den andre, så funkar det ju nästan mellan alla relationer.

Ibland önskar jag så att jag bara hade kunnat dragit hemifrån, åkt så långt jag bara kunde och övernattat här och där. Jag önskar en paus, en paus när det blir för mycket, men inte ens det lilla fungerar. För det är så mycket man måste tänka på med mediciner hit och dit, hemsjukvården, pumpen, och att ens kunna duscha. Det är så förminskande och förnedrande att jag är fast. Jag vet att man aldrig kan rymma från sina problem, det är inte det jag menar. Men för att kunna lösa problemen så tror jag man måste zooma ut lite och tänka igenom vad man själv kan göra för att förbättra situationen. Men nu när vi båda är i ständig stress och tvingade att sitta ihop så går det inte.

Skriver ofta här om hur man "ska" leva, att man ska vara tacksam, och ta vara på varje dag osv osv. Men jag är inte mer än människa och kan många gånger tänka på de där skitsakerna och tycka synd om mig själv. Jag känner mig oförstodd. Det känns som om att det är ett krav att jag måste leva upp till varenda ord jag skriver, som om att jag vore ett litet helgon. Men det kan jag inte, jag är mänsklig, och har precis som alla andra också dåliga dagar då allt känns piss.

Den som alltid finns och ställer upp utan krav är Rocky, på riktigt den enda på denna jord. Han har inga krav och han är den som får mig att må bra. Kärlek på fyra ben. Tänk hur en hund kan hjälpa så mycket? Han är så tyst och lugn, precis vad jag behöver. Han lyckas känna av viben och vill alltid ligga i knät och pussa på mig när jag är ledsen. Han finns alltid där, är tyst och lyssnar.

Nu är jag så färdig med att vara arg, ledsen och bitter, det mår ju varken jag eller någon annan bra av. Suger bara en massa energi ur mig. Så jag lämnar det här, mina frustrationer, i detta blogginlägg. Nu ska jag fortsätta hänga med mina kompisar, mysa och se fram emot roligheterna i helgen. Nu ska jag göra allt för att maxa detta till hundra procent, men inte heller sätta för höga krav. Ses snart med roliga saker kan jag lova!

Puss och kram, trevlig helg!

Detta hände idag! Ser ni någon skillnad haha?! Skriver mer om detta inom kort!

Gillar