Dystert men ärlig

Jag önskar att jag idag kunde skriva ett lika roligt inlägg som jag skrev häromdagen, med samma glädje, men tyvärr så kommer jag inte att kunna göra det.

Onsdagen var en hyfsat bra dag, men som tyvärr slutade i kaos och ångest. Cissi kom och sov över hos mig och vi hade det jättemysigt. Jag satt och målade hennes naglar och sen mumsade vi en massa lussebullar. Sedan började vi snacka om våra tatueringar. Lite om själva läkningen osv, och vi båda konstaterade att vi var väldigt torra i huden i överlag. Så vi gick in till badrummet för att smörja in oss. Det var när jag skulle smörja in ryggen som det blev lite kaos Det kändes jättekonstigt, något jag aldrig känt förut. På högra sidan, där jag först upptäckte tumörsvullnad för två år sedan, var det stenhårt och skrovligt. Huden gick inte att dra i eller flytta på, den satt fast på ett ställe, helt ihop med skelettet. Det verkade som om att tumören hade växt sig in i huden. Kände paniken komma snabbare och snabbare. Jag sprang ner till mamma, som låg och sov kl 01.30, i rusande fart och störtgrät. Visst, jag är väl medveten om att den växer där inne, men jag vill verkligen inte se hur den äter upp min kropp.

Ett ord ni fått höra mycket här på bloggen är ordet panikattack, och det ordet tänker jag använda mig av igen. En panikattack fick jag när jag såg den växande tumören. Jag lade mig där och mamma försökte lugna mig. Mamma följde med mig upp. Hon gav mig både sov- och ångestmediciner, och sen lade vi oss i mitt rum allihopa, Cissi i soffan, mamma och jag i sängen. Trots att det gör så otroligt ont, ont i själen, dessa kvällar så är jag ändå så tacksam, jag har min fina bästa kompis och världens bästa mamma!

Igår var jag på besök på Hospice, något som verkligen var fruktansvärt jobbigt. Vi var där för ett litet "studiebesök", se hur det såg ut osv. Jag var så otrevlig mot kvinnan som visade oss runt, och jag kände nervositeten runt henne. Då kände jag mig riktigt jäkla dum, vad höll jag på med?! Men samtidigt, jag är 16 år och gick en rundvandring på ett ställe där jag ska spendera min sista tid i livet. Det är väl inte konstigt om jag uppträder ohyfsat? Trots att jag känner så har jag ändå dåligt samvete över hur grinig jag var men samtidigt så orkade jag verkligen inte måla på den där masken då, och det är väl ändå förståeligt?!

Jag och mamma pratade med en kurator, eller rättare sagt jag, mamma satt med. Och jag försökte verkligen komma öppensinnad med inställningen att jag ska ge det en chans. Jag berättade mina inre känslor. Hur ensam jag känner mig, hur rädd jag är för den sista tiden och döden, och hur allt bara känns så overkligt, fel och orättvist. Jag gav det verkligen en ärlig chans, men nej, det gick inte. Tänkte att jag kunde få några knep och verktyg för att lindra ångesten när attackerna kommer, men inte ens några tips fick jag. Så nej, det där är inget för mig.

Vi bad också om att få min rygg tittad på, om min tumör, skelettcancer, på något sätt hade lyckats växa sig in i huden. Två sjuksköterskor och en läkare tittade på min rygg och ingen hade sett något liknande. Men så kom det en till läkare för att kolla. Henne gillade jag och fick snabbt förtroende för. Hon hälsade på mig, höll kvar mig i handen, hälsade på mamma, och sen så presenterade hon sig själv och berättade hur länge hon hade arbetat inom onkologin och vad hennes område i det var, medan hon pratade höll hon mig fortfarande i handen. Detta gjorde mig trygg på något sätt, och det var på precis det där sättet jag ville bli bemött på, med lite värme. Så lite egentligen men så betydelsefullt. Sen började hon kolla på ryggen, och sa att de "hårda" var ärrvävnad efter strålningen. Jag tyckte att det var väldigt konstigt eftersom det var ett år sedan jag strålades och att det hade vuxit fram nu, men detta hade hon sett flera gånger efter en sådan stark stråldos som jag fick. Det var en sådan lättnad, inte förrän då kunde jag andas ut. Hon var verkligen säker på sin sak.

Trots att jag har tusen människor runt mig som jag vet bryr sig och stöttar mig i allt detta så känner jag mig ofta väldigt ensam. Det finns ingen som förstår mig. Inte ens mamma, som står mig allra närmast, som jag berättar allt för, och är med mig överallt, kommer någonsin förstå mig fullt ut. Det är ingen som kommer förstå hur jag känner, inte är det många som får en dödsdom som 16 åring, och de flesta som fått det är döda. Om det finns någon där ute i min ålder, med samma öde, som mig, snälla hör av dig! Mina nära och kära kan ändå trösta varandra, de sitter i samma sits allihop. Men jag står här ensam. Jag kommer tvingas lämna denna jord alldeles för tidigt. Jag kommer tvingas dö, tvingas dö ensam.

När jag inte har så jätteont känns sjukdomen så långt bort. Det känns nästan som om jag är frisk, en normal tonåring och jag glimtar framtid. Känns typ som att det händer någon annan, inte mig. Som om att jag stod på sidan och såg allt detta hända någon nära men inte mig själv. Men sen påminns jag. Och det är främst när jag får mina smärtgenombrott som jag känner mig riktigt jäkla besegrad. Det blir som en våg som sköljer över en med all skit och som om att det är någon som står på mitt bröst och skriker "Du är för svag för att klara detta!" "Du är besegrad!" "Du kommer dö!" Så när det gör som allra ondast fysiskt så gör det även det psykiskt.

Ett dystert men ett väldigt ärligt inlägg. Hoppas ni får en riktigt trevlig helg! Kram!

Gillar