Dödsgropen

Förra veckan var jag på Hospice. Då berättade jag för er att jag gick till en kurator och berättade om mina tankar och känslor. Jag gillade tyvärr inte att prata med henne, då jag känner att hon inte riktigt bryr sig. Dock frågade hon mig om jag kunde beskriva min situation för henne, hur det känns att vara så sjuk, och hur jag gör för att försöka tänka positivt. Här har ni mitt svar.

Du är en helt vanlig frisk människa. Varje dag går du till skolan/jobbet, där får du träffa dina vänner. Du tränar också på fritiden och även där träffar du vännerna. Du har det alltså rätt så bra men du känner dig ändå inte riktigt glad. Livet känns tufft och du har svårt att känna dig glad.

(Detta speglar tiden innan jag blev sjuk. Då var jag ofta väldigt ledsen och nedstämd. Jag vill ändå säga att jag hade mina anledningar, jag hade det tufft, men varför fokuserade jag inte på de bra sakerna istället för de dåliga, tänk hur mycket bra saker jag faktiskt hade. Jag hade en frisk kropp, en familj och vänner.)

En helt vanlig dag, när du skulle gå till skolan/jobbet ramlar du helt plötsligt ner i en stor grop. Din familj och vänner försöker tappert att få upp dig därifrån. De försöker varje dag kasta ner ett rep för att försöka dra upp dig, men repet går av varje gång du börjar klättra. Medan du och dina kära kämpar, kan du titta du upp och se hur världen fortsätter utan dig, fortsätter precis som vanligt. Trots att det är väldigt tufft försöker du ändå se en lösning ur allt detta, en dag kommer det gå, du försöker trösta dig själv med det. Medan ni fortsätter att kämpa börjar du känna dig väldigt väldigt ensam. Det finns ingen där nere med dig, och du känner att du inte riktigt blir förstådd och känner dig därmed ensam i din situation.

(Denna tiden speglar början av min cancerresa, jag fick cellgifter och det var väldigt tufft, men jag såg ändå ett slut i eländet. Så fort jag hade gjort den planerade operationen och fått alla cellgifterna skulle jag ju ändå bli frisk, och allt skulle bli normalt igen. Det var en lång väg dit, men att jag inte skulle bli frisk fanns inte på kartan.)

Du fortsätter att kämpa på men för varje dag som går blir det bara tuffare och tuffare. Nu börjar du känna dig riktigt ensam, trots att alla står där uppe och tappert försöker få upp dig ur gropen. Men så plötsligt ramlar det ner ännu en människa i gropen. Ni klickade direkt och blev snabbt kompisar. Ni berättade allt för varandra, men rädslan och allt annat som gällde rädslan att aldrig komma upp ur den där gropen behövde ni inte snacka om, för det förstod ni båda, utan att ens behöva säga något. Trots att ni båda är i en jobbig situation så uppskattar du ändå att du äntligen inte är ensam. Ni pratade om vad ni skulle göra när ni kom tillbaka till världen, upp från gropen. Det fanns ju inte på världskartan att ni inte skulle komma därifrån, de skulle ju ändå hitta en någon lösning och det var omöjligt att det skulle hända något annat.

Men så kom dagen, dagen då allt förändrades. Det bildades ett hål i mitten av gropen. Du och din kompis går fram och kollar. Du backar snabbt men din kompis halkade till och ramlade ner i hålet. Du ser din kompis falla och hör hur hen skriker. Du förstår att det är ett långt bäcksvart stup, och om du ramlar ner dör du också. Du sörjer din vän och att du ännu en gång är ensam, du känner dig skyldig att du inte kunde rädda hen.

(Detta handlar om perioden då jag träffade Isabell, min fina fina vän. Isabell var en tjej som bara var ett år äldre än mig som också var sjuk i cancer. Vi bildade snabbt en nära relation och gillade varandra starkt. Äntligen var jag inte ensam. Vi pratade om väldigt mycket, det var så skönt att hon förstod hur det var att ryckas från sin vardag, hur det var att ha smärta och hur det var att vara livrädd för döden. Vi behövde inte prata om det, utan det var så skönt att vi bara kunde förstå vad den andre gick igenom. Men så kom den där jävla dagen, när jag kom till sjukhuset och frågade efter henne. Då fick jag reda på att cancern hade tagit henne ifrån mig. Vad hände, vi kunde ju inte dö? Hon var bara 16 år?! Man ska inte dö om man bara har levt 16 år! Jag sörjde min fina vän otroligt mycket, och jag blev ensam ännu en gång.)

För varje dag som går blir hålet sakta sakta större. Du förstår att du kommer ramla ner i hålet en dag. Men du bestämmer dig för att du ska försöka leva så bra som det går, den sista tiden du har. Du är stark, försöker hålla ihop, men sen är du också mänsklig, ibland kommer det över dig, du kommer tvingas dö, alldeles för tidigt. Du ångrar att du inte tog vara på tiden innan, tiden innan du ramlade ner i gropen. Du hade det ju så himla bra, och hade framtidsplaner och hela livet framför dig. Dina kära finns där och ser allt elände hända, det du försöker ge vidare till den är ditt budskap, uppskatta livet, du hade gjort allt för att byta plats med dem där uppe. Du berättar också hur mycket de betyder för dig och hur mycket du älskar dem.

Vid denna tidpunkt får du också svårt att sova om nätterna, nu plågar rädslan dig i sömnen också. Du drömmer om hur du tillslut ramlar ner i det där hålet och hur ont smärtan gör när du tillslut når slutet av fallet och dör. Du försöker göra det bästa av tiden du har nu, du lever där på kanten, vetandes att ditt liv snart kommer ta slut.

(Detta speglar min nuvarande situation. Jag försöker leva mitt liv så gått det går, men samtidigt känner jag smärtor både psykiskt och fysiskt. Jag vill lära ut min tacksamhet till livet till alla jag bara kan. Man ska inte behöva gå igenom det jag gör för att inse hur bra man faktiskt har det. Jag är glad för varje dag jag vaknar upp och andas och jag är så glad att jag lever just i denna sekund)

Ja, där slutar min lilla "liknelse". Vet inte varför men jag gillar verkligen att göra liknelser, ibland är det lättare att förstå när man förklarar så. Detta kanske blev jättekonstigt och det kanske ändå är svårt att förstå, well, I tried at least.

Tack för att jag har världens bästa bloggläsare! Kram och godnatt på er! <3

Gillar