Första bytet av portnålen

På tisdagen nämnde de att det kunde vara möjligt för mig att åka hem igen då nätterna blivit mer stabila. Så då såg jag till att skärpa mig under natten och andades ordentligt. ;) På onsdagen vaknade jag upp pigg och glad, det händer inte så ofta hehe. Men skulle äntligen få flytta ut från det där trånga, mörka och klaustrofobiska rummet. Från sekunden jag vaknade ville jag bara att min läkare skulle komma in och berätta att natten gått bra och att vi skulle få åka hem.

Mina önskningar gick i uppfyllelse, natten hade gått bra och jag hade klarat av att andas själv, utan syrgas. Jag flög nästan upp ur sängen för att sätta igång med packningen direkt. Men så var det ju bara en "liten" sak jag glömt bort. Jag hade glömt att det var onsdag, och att det var dags för portnålsbyte..

De läsare som var här redan för ett år sedan kanske minns min skräck inför detta. Jag har sådana traumatiska minnen av dessa ögonblick. Traumaupplevelserna är ju dock från porten uppe vid mitt vänstra nyckelben, som jag inte använt sedan november förra året. Sätter mycket hellre en PVK (nål i armvecket) var tredje dag, och håller på och trasslar med den med kläder osv, än den smärtan och paniken jag måste utstå av att byta portnål. Varför den gjort så fruktansvärt ont är för att det skars av en massa nerver när jag opererade in den, och sedan läkte nerverna fel. Dessutom är det något galet med själva dosan, och det gjorde att de var tvungna att sticka flera gånger innan de lyckades. Det var rent ut sagt ett helvete när de gång på gång inte fick i nålen, och blev tvungen att dra ut den för att sedan trycka in den där igen. Fick panikattacker gång på gång, nej usch vad hemskt det var!

Efter mina erfarenheter så kunde jag tyvärr inte tro något annat än att denna också skulle göra svinont, och var därför såsåså rädd. Min första nål sattes ju under narkosen så därför hade jag ingen aning om hur det skulle kännas. Lyckades ändå tjata till mig ett emlaplåster (bedövning) så de iallafall kunde lindra sticket i huden, men haken med plåstret är att det tar en timme för den att hinna värka, de tvekade väldigt mycket på om de skulle tillåta mig att få det, jag blev ju utan medicin då och får därmed ont. Men vid det här laget vet jag bäst om min egna kropp och dessutom är det jag som "bestämmer" hur jag vill ha det. Det är ju liksom ändå jag som ska lida.

Går knappt att beskriva vilken lättnad det var när min sjuksyrra sa att han var klar. Nålen satt i, äntligen kunde jag andas igen! Också en sådan lättnad att känna att det faktiskt inte gjorde alldeles för ont, såklart kändes det en hel del, men det går inte att jämföra med den andra porten. Måste byta portnål varje vecka nu, så jag måste helt enkelt vänja mig vid detta, och tror faktiskt att de kommer att bli bättre och bättre för varje gång.

Sedan fick vi äntligen åka hem. Så skööönt! Jag packade ihop mina saker, duschade, och fixade iordning mig. Jag skulle nämligen till Knut och äta middag med hans mamma, syster, och systerns sambo. Det var både gott och trevligt.

Trots att läkarna sa att det inte kunde hända något, och övertygade oss om att vi kunde vara helt lugna angående min andning, ville jag ändå informera Knut om vad han skulle göra om han upptäckte att jag började andas dåligt. Vi satte på en film och jag som var så trött råkade somna. Stackars Knut väckte mig i ren panik. Jag hade tydligen andats dåligt, runt 8-9 andetag och de sa till mig tidigare att jag var tvungen att komma in till sjukhuset om det var under 10. Jag ringde till avdelningen och frågade. Som tur var var det lugnt och vi fick stanna hemma men att vi skulle vara lite uppmärksamma. Sov tyvärr inte så jättebra den natten, och kände mig dessutom så dum som la det ansvaret på Knut. Men jag trodde verkligen stenhårt på läkarnas ord, det var ju ingen risk att åka...

Kramis!

Före omläggning!
Porten utan nål i.
Lånade Cissi och Johannas mormor för stöttning.
Såhär såg det ut efter omläggning. Som ni ser väldigt mycket bättre än innan.

Gillar