Ännu en sjukhusnatt

Tisdag 7/11

Det ända som var planerat med dagen var att fika lite med Jenny på Gränby, ni vet shoppinggallerian jag typ alltid skriver om haha. Det blev lite mer än en fika kan jag nog erkänna. Det började med ett par skor, ett par som jag kollat på ett tag. Sedan satte vi oss och fikade på Espresso house. Fika är min nyfunna hobby haha. Nej men jag tycker det är ett väldigt trevligt sätt att umgås på. Efter ett långt babbel ville jag bara springa in i en butik snabbt för att kolla efter en sak. Vi kollade inte bara, utan plötsligt blev jag "lite" köpsugen. Slutade med att vi gick in i typ varje butik, och jag ville ha allt! Det var längesen jag köpte några kläder till mig själv, så jag lyxade faktiskt till det lite. Kunde heller inte låta bli rean heller. Var så glad och nöjd efteråt! Skönt att kunna byta ut de där kläderna jag hade när jag gick i högstadiet, mot nya fräscha kläder, som är mer i min stil.

Efter Gränby följde Jenny med hem till mamma, och stannade på middag. Vi hade en så himla trevlig dag och kväll, pratade nonstop. När Jenny hade lämnat och det var dags att gå och lägga sig, kände jag hur ångesten började krypa in i min kropp. Jag gjorde iordning mig för sängen och stod i badrummet hur länge som helst. Drog ut på allt, borstade tänderna i typ fem minuter, gjorde min ansiktsrutin hur noga som helst, plockade bort varenda hårstrå runt ögonbrynen, försökte göra så mycket bara för att jag inte ville tänka. När jag var klar började jag städa rummet istället. Där och då önskade jag att det var hur stökigt som helst, men mycket till stök var det (som vanligt) inte.

Nu funderar ni säkert på varför jag hade ångest just denna dagen?!? Och det var för att jag skulle träffa min läkare, och få reda på resultatet av mina biopsier. Den studien var liksom min enda chans till ett mirakel.

När klockan var 05 hade jag precis bloggat klart och lagt ifrån mig datorn. Då kände jag mig riktigt riktigt trött, ögonen bara sved. Så jag hade precis lagt mig till rätta, och blundade, för att äntligen få sova. Men i samma sekund jag kände mig helt avslappnad larmade min medicinpump, och den låter inte lite så att säga. Haha var så förstörd så att jag på riktigt började gråta. Jag lyckades ta mig ner till mamma, som vaknade lite förvirrad. Men hon kom upp och hjälpte mig. Som tur var var det bara batteriet som behövde bytas. Det gick snabbt, och sedan pratade vi en timme om min ångest och om varför jag stannat uppe så länge. Slutade med att jag somnade vid 07.

Onsdag 8/11

Vid 14 vaknade jag av mitt medicinlarm. Det var egentligen då mitt möte med min läkare var. Men vi ställde in det, jag var inte i skick för det. Vaknade dock med smärta. Jag hade tydligen börjat andats dåligt igen, och mamma hade stängt av pumpen. Vi behövde därför åka in till sjukhuset, jag hade svårt att andas på nätterna och så hjälpte inte dosen jag hade då jag fortfarande hade ont.

När vi kom till sjukhuset behövde jag byta portnål. Något som jag inte var sådär jättelycklig över. Eftersom jag har haft ont och velat höja dosen, men samtidigt också haft det väldigt jobbigt med andningen på nätterna, så ville de byta kassett och medicinen. Denna gång tog de mer bedövning och mindre morfin, så att vi kunde höja dosen och därmed försöka minska smärtan.

Portnålen gick bra trots att det verkligen inte är min favoritgrej, och när man har några som man tycker om mycket så går det hela mycket lättare också. Så fort nålen var satt startade de pumpen igen. Jag var lite orolig för känselbortfall, eftersom de startade pumpen på 0,4 ml/h, men hade tur och slapp det. Eftersom jag bytt pump ville de ha koll på min andning under natten. Men som det varit de senaste gångerna får jag göra vad jag vill under dagarna, och sedan komma dit och sova bara.

Först blev det middag på Chopchop, jag som alltid brukat älska det, men nu känns det tyvärr inte lika roligt längre. Kortisonet jag fick för ett par veckor sedan gav ju världens matlust, och jag stoppade i mig hur mycket som helst. Okej, nu ljuger jag, inte hur mycket som helst, utan väldigt mycket mer än vad jag annars gör. Nu är jag knappt hungrig och är inte så sugen på något särskilt. Men jag lagt på mig några kilon, så som tur är har jag att ta av haha.

Efter maten åkte jag till IFU-arena, och kollade på när mitt lag spelade match. Redan på vägen dit kände jag att smärtan började stegra, så för att stoppa det tog jag en bonusdos och lite extra morfin. Vi trodde verkligen att det skulle ge sig efter alla mediciner. Mamma släppte av mig där för att under tiden åka till en kompis i området. Jag kunde ringa om jag behövde åka tillbaka till sjukhuset. Sedan gick jag till tjejerna, som spelade match. Jag kunde tyvärr inte koncentrera mig på matchen då jag hade så ont. Jag satt och jag stod upp, men det gav sig ändå inte. Slog en signal till mamma, som tyvärr inte svarade. Hon hade lyckats lämnat den på ljudlöst i sin jackficka. Alla superhjältar gör misstag, och det gick att lösa väldigt enkelt. Istället bad jag om skjuts av en mamma till en i laget, och hon skjutsade mig gärna tillbaka till sjukhuset.

När jag väl var framme på sjukhuset så är det inte mycket jag kommer ihåg. Jag kommer ihåg att jag gick in i mitt rum, sjuksköterskorna kom och frågade hur jag mådde, och vart mamma var. Jag fick höja min dos till 0,5, vilket var väldigt skönt att de gick med på. Dessutom kortade de ner bonusdos-intervallen, innan var det två timmar och nu bara en. Sedan kommer jag inte ihåg vad som hände, det är svart. Vaknade upp på morgonen och med täcket under mig istället för över mig.

Ibland önskar jag att jag var en liten katt och fick gå och göra precis vad som jag kände!

Gillar