KAOSET fortsätter.. (Onsdag del 1)

Onsdag 29/11

När klockan stod på 07.30, kunde jag inte somna om igen, och ni som besöker min blogg ofta vet att jag sover till klockan 11 nästan varje dag. Varför jag inte kunde somna om var för att jag hade så fruktansvärt ont. Och pigg var jag inte för fem öre, någon sömn kan jag knappast säga att jag fick. Vaknade stup i kvarten av smärtan, men min kropp var så trött att jag lyckades somna om igen, och igen, och igen. Jag "sov" ändå mellan 02-07.30, men det går inte att räkna på handen hur många gånger jag hann vakna under dessa timmar.

Trots att jag kände mig halvt död med världens smärta i kroppen, lyckades jag ta mig upp för att fixa en parkeringsbiljett klockan 08.00. Var ju inte så jättesugen på parkeringsböter mitt i allt. Köpte en dygnsbiljett, trots att jag då var helt säker på att jag verkligen inte skulle stå där i ett dygn till. Glad att jag gjorde det i efterhand, då jag sparade en hel del pengar...

När jag kom upp till avdelningen igen blev det en risifrutti i farten, i en truck på väg mot röntgen. Har ju lite olika mediciner i min pump, bl.a. morfin och bedövningsmedel. Men bedövningsmedlet har inte riktigt fungerat så som det ska. Bedövningen har nämligen bedövat mig i magen, så istället för att jag inte skulle känna tumören så var det magen jag inte kände. Det var som att ha en underkropp och en överkropp men inget som satt ihop dem däremellan, riktigt konstig känsla haha. Eftersom det blivit såhär ville de göra en CT, för att kolla så att katetern/porten satt rätt.

Sedan truck upp till rummet igen, där jag stängde in mig i badrummet för att ta en snabbdusch. En snabbdusch blev det, men konsekvenserna av min snabbdusch blev inte så bra. Eftersom de hade rivit och klippt bort en hel del plast kring portnålen dagen innan (vilket jag var för trött för att komma ihåg) så rann det in massor och vatten och paketet på magen var helt vattenfyllt, vilket ni redan fått veta inte är så bra.

Så jag klev ut från badrummet stressad och med ångest. Jag kollade på klockan och insåg att jag och Vickan var tvungna att skynda oss, om vi skulle hinna i tid till vår bokade tatuering, som vi lyckats bokat mitt i denna miserabla dag. På kort tid skulle jag hinna klä på mig, äta, och sätta en ny jäkla nål i porten på grund av att jag klantade mig i duschen.

Vet ni vilka som steg in i rummet då? Jo, nämligen smärtteamet, som skulle gå igenom mötet de tydligen hade haft någon timme innan. Vid det här laget var jag helt sönderstressad. Jag ville verkligen inte avboka tatueringstiden, jag hade längtat så mycket, och det kändes som om att vi hade väntat tillräckligt (okey nej, är fett otålig bara). Då skulle hen göra som hen alltid gör, jo ta en kall och blöt servett runt mina mag- och benpartier för att på så sett få reda på om jag har känseln kvar. Men denna gång fick jag nog. Jag sa redan från början att jag inte hade några känselbortfall, och när hen gjort magen och bad mig ta ner byxorna för att hen ville kolla känseln där sa jag nej. Jag känner mycket väl om jag är avdomnad, och som jag sa till hen innan, var jag inte det alls. Hen blev lite stum, då jag aldrig brukar kaxa emot på sådant sätt, men denna gång kände jag bara att jag behövde få ur mig den där frustrationen. Sedan började hen gå igenom vad smärtplanen var. Jag skulle få en ny blandning i pumpen. Denna gång hade de ökat med bedövningsmedlet igen. Jag kunde inte begripa varför, eftersom det inte funkade förra gången, och blev istället arg. Hen kliade sig i huvudet och sa att det var det sista de kunde göra för mig.

Då brast det helt och hållet. De fick mig alltså att tro att jag skulle behöva ha såhär ont tills jag dör (detta är dock ett missförstånd), vilket jag såklart fick panik över. Att man ens kan uttrycka det så fel kan jag verkligen inte begripa. Tycker att det är så otroligt många läkare som inte vet vad social kompetens är. De berättar jobbiga saker så lättvindigt, fast det egentligen är hur hemskt som helst. Jag berättade för de alla hur jag fortfarande ligger här varje dag, lider och har ont varje sekund, trots att de går hem för kväll och helg. Jag bad dem om att få en reservplan, eftersom jag alltid lyckas få ont när de inte jobbar. Och då sitter man där, och ingen vet vad de får ge för mediciner, och jag har svinont. Inte ska jag behöva vänta en hel helg bara för att de inte jobbar. Där satt jag helt förstörd, bölandes, fortfarande sönderstressad över vår bokade tid, och bara grät, o grät o grät.

Tillslut fick jag de att äntligen gå ut ur mitt rum, så att jag kunde få försöka fortsätta min dag trots allt. Fick dit den där jäkla portnålen, som jag hatar, och fick sedan reda på att jag skulle behöva sätta om den när jag kom tillbaka, eftersom jag skulle få en ny blandning i pumpen under eftermiddagen. Ännu ett besked jag inte var superglad över. Kunde inte begripa varför det skulle vara nödvändigt, de vet ju hur mycket jag lider utav den där jävla porten. Men just där och då, orkade jag inte käfta emot alls, ville bara komma därifrån så fort det bara gick.

Fortsättning följer..

Gillar

Kommentarer

Charlotte
,
Lider med dig. Kan inte ens sätta mig in i hur tungt du har det.. Vackra du! Skickar massa kramar ♥️💗♥️