Hur mycket ilska kan det komma ur en kiwi?!?

I måndags vaknade jag upp helt smärtfri, och pumpen stod på 2 ml/timme. Efter lite prat med en sjuksköterska stängde vi av pumpen, för att se om jag fortfarande kunde få vara smärtfri. Mina förväntningar för denna dag var att komma hem, vilket inte var helt omöjligt.

Redan efter en halvtimme insåg jag att jag inte skulle få komma hem, började nämligen känna av nervsmärtorna litegrann. Kallade på min sjuksköterska, och sa att hen fick starta pumpen igen. Det gjorde hen. Det hen dock inte gjorde var att lyssna på mig. Jag sade att jag behövde en bonusdos, för att bryta smärttoppen, och sedan starta pumpen igen. Men då sa hen att de fått order om att inte ge det, och sprang härifrån. Det var nämligen planeringsmöte i måndags, och därmed kaos här på avdelningen.

Eftersom jag tyvärr inte blev lyssnad på fick jag därför ett smärtgenombrott, och jag bad dem om att få en bonusdos och att de skulle ringa narkosen (de är de enda som får ge mig den medicinen). Tyvärr kan detta inte ske på en sekund, utan det tar ett bra tag, Jag kände hur jag bara fick ondare, ondare, och ondare. Blev otroligt ledsen, arg, och förbannad på att jag inte blev lyssnad på. Jag känner min kropp bäst själv, därför kan jag inte begripa varför de inte lyssnade på mig, hade ju sluppit ha så ont om de hade gjort de jag bad dem om från början. Något hände med mig kan jag säga. Jag skrek och skrek (stackars mina grannar), och sparkade fötterna mot änden av sängen så att den nästan gick sönder, har aldrig någonsin reagerat så tidigare. Men jag var så otroligt less på att ha ont, och inte bli lyssnad på. Jag är på sjukhuset av en anledning, och det är för att jag inte ska ha ont! Vill ändå tillägga att sjuksköterskan bett om ursäkt, så inga hard feelings!

Efter 1,5 timme kom narkosen och gav mig den där medicinen, och jag kunde äntligen andas ut. Men länge fick jag inte andas ut för då kom smärtteamet. De berättade om min operation som skulle ske på onsdagen, och vad som skulle hända på den. För det första så var jag redan uppe i varv på grund av det som hände tidigare under dagen, och dessutom så var detta med operationen en väldigt jobbig sak för mig. När de berättade om allt så blev det bara jobbigare och jobbigare, och jag bad dem gå ut minst fem gånger. Jag tycker det är så otroligt respektlöst att inte lyssna på mig då. När de berättade om att de skulle göra mig förlamad, och sätta in en urinkateter under operationen, bröt jag ihop och bara grät. Men ändå gick de inte ut när jag bad dem om det. Det var inte förrän mamma röt i ordentligt om att vi hade en tid nere på röntgen som vi hade missat pga deras samtal, som de äntligen lämnade vårt rum.

Sedan sprang mamma med mig i full fart ner mot röntgen, där jag skulle göra ett ultraljud. I söndags började det nämligen kännas konstigt i blåsan. Jag kissade men ändå kände jag mig jättekissnödig, och så gjorde det också väldigt ont. Jag blev väldigt rädd, och trodde det var tumören som hade vuxit mot kissblåsan och lagt ett tryck där. Men allt såg jättebra ut på ultraljudet, och man kunde fastställa att det var urinvägsinfektion, och vi hurrade. Undrar hur många som hurrar för urinvägsinfektion? Var en sådan otrolig lättnad!

Så det blev ju penicillin för mig. Men när hungriga mamma argt ställer in mitt drickbara penicillin blev jag inte så glad. Hon lämnade mig med en sjuksköterska och bad honom se till att jag drack upp den, och sen drog hon iväg. Hon blir lätt irriterad när hon är hungrig, som resten av jordens befolkning. Kände inte att det var läge att mucka mot henne om att dricka det, och kom därmed på en plan. Jag fixade dit en till sjuksköterska, som hjälpte mig hälla ut penicillinet där det skulle vara, samt lämna tillbaka glaset så det såg ut som om jag hade druckit upp det. Sedan sprang hen iväg och fixade så att en läkare skrev ut penicillinet i tablettform istället. Nu kom det svåra, att försöka hitta en medhjälpare, för att ta mig till andra sidan sjukhuset och hämta ut mina tabletter, utan att mamma skulle märka något.

Då kom Maria, min kompis Alvas mamma in i rummet, som en ängel. Där hade vi det. Så hon och en annan undersköterska hjälpte mig dit, och jag lyckades få mina tabletter. Mission complited! Något vi också lyckades med var att byta rum. Vi hade nämligen levt i avdelningens minsta rum (okej jag vet faktiskt inte om det är det minsta, men det är det minsta som jag har bott i här iallafall). Så vi bytte till den så kallade Sviten, det störta rummet på avdelningen. Det rummet förtjänade vi, efter våra förjäkliga dagar på sjukhuset!

Sedan blev det äntligen lugn och ro. Pratade massor med Maria, var nästan precis som att prata med Alva. Så himla mysig kväll, och som jag uppskattade att hon kom! Kommer berätta och skratta om vår rymning, kommer aldrig glömma bort denna dagen!

Här har ni min eleganta och lyxiga frukost i måndags! Mer bilder tog jag tyvärr inte, så fullt upp så tog typ inte upp mobilen alls.

Gillar