När kroppen glömmer att andas

Lördag 21/10

Kommer ihåg att Alva sa hejdå till mig på morgonen, men inte vad vi sa eller hur mycket klockan var. Runt klockan 12.30 kom mamma in i mitt rum och var väldigt stressad och ville åka till sjukhuset. Trots att jag hade sovit i ca 14 timmar var jag oförklarligt trött. Det kändes som om att jag hade influensan, öm i huden och musklerna, dunkande huvudvärk, och världens illamående.

Huvudsyftet till varför vi åkte till sjukhuset var för att de behövde läsa av pumpen, något som måste göras varje dag. När vi kom började de med att ta blodprover och urinprov, för att kolla efter infektioner i kroppen, och efter det läste de av pumpen. Det tar några timmar att få reda på provsvar, och för mig var det nästintill omöjligt att hålla mig vaken när jag bara låg i sängen och väntade.

Det tog inte lång tid innan jag somnade. Mamma passade på att gå iväg till en närliggande affär för att köpa lite kvällsmat och lite annat lördagsgott. Under tiden kom det en undersköterska in till vårt rum för att göra lite kontroller på mig, puls, bloddryck, syreupptagning, och andningen. Och då lade hon märke till min andning, den var inte riktigt som den skulle... Istället för 12-15 andetag per minut, som man egentligen ska ta, så tog jag bara fem andetag, vilket ni förstår inte är så bra. Hon försökte väcka mig, men det gick inte. Så hon ringde efter hjälp och det blev lite dramatik. Kändes som om alla sjuksyrrorna på avdelningen stormade in i rummet.

Jag vaknade inte på grund av allt morfin jag hade i kroppen. Jag har under en längre period ätit starka långvärkande morfintabletter mot min smärta, men nu när jag har fått min kateter i ryggen så behövs det inte lika mycket morfin längre. Kroppen är fascinerande, för om man ger medicin till någon som har smärta någonstans går smärtlindringen dit, men om man stoppar in samma medicin i en människa som är smärtfri så skulle den få en överdos. Detta var vad som hände mig.

De satte snabbt in en PVK och gav mig motgift för att bryta lite av morfinet, och då vaknade jag. Som ni kanske förstår var jag tvungen att boa in mig på sjukhuset igen, för sådär kunde de inte skicka hem mig. Får ju inte sova så djupt att jag glömmer att andas!

Under natten fick jag sova med syrgas, och vara uppkopplad mot en tv-skärm, som visade min puls och syremättnad i blodet. Dessutom satt en sjuksköterska bredvid mig hela natten, alltså HELA natten. Herregud skulle aldrig någonsin klara av att sitta och göra ingeting under en hel natt. Eller jo, hon hämtade motgiftet typ fyra gånger, då jag ändå inte fick i mig ordentligt med syre.

Länge fick vi tyvärr inte stanna hemma, men denna gången kunde jag ju ändå gå och röra benen, till skillnad från innan då jag var förlamad. Detta betydde att jag nu kunde åka på min airboard "Bärra". Till er som är cancersjuka, testa en airboard, så mycket skratt som jag har fått av den alltså!

Gillar