Mer pengar till Barncancerfonden

Ååh vad jag har saknat er! Varken tid eller ork har funnits för att titta in här. Men jag är så oerhört tacksam och rörd över era fina kommentarer. Något jag heller inte kan begripa är hur ni blivit så många, vart kommer alla ifrån?!? Tack, tack, tack!

Ja, tyvärr har jag inte haft orken att skriva, därför ligger vi ju efter några dagar. Tänker att jag ändå skriver om dem, då de varit så himla händelserika.

Måndagen, jäklar vilken start på veckan! Blev en riktigt kaotisk dag, men den slutade ändå helt fantastiskt!

Dagen började med strålning. Den sista strålningen jag någonsin kommer få, vilket skrämmer mig väldigt mycket. Denna strålning är till för smärtstillande syfte. Så vi hoppas, hoppas, hoppas att denna dos hjälper mig. Ännu har jag inte fått någon effekt och jag är väldigt rädd för att den inte heller kommer att göra det.

Därefter fick jag ont. När jag låg så hårt på strålningsbritsen så "irriterade" det tumören, vilket ledde till smärta. Och det var början på ett smärtgenombrott. Så det blev ett besök till uppvaket, för att diskutera med narkosläkare hur vi skulle göra. De beslutade sig för att sätta om epiduralslangen i min rygg, då de misstänkte att den hamnat ur läge. Denna gången tjatade vi dock till oss en liten sövning, men en väldigt enkel sådan, då ingreppet bara tog runt 10-15 minuter. Men man får ju tyvärr inte en operation sådär på beställning utan man får vänta ett tag. Och under den tiden hann ju smärtan stegras rejält, så jag låg som vanligt, skakandes, gråtandes, krampandes, och kämpade, för att försöka andas normalt. Var en otrolig lättnad när vi äntligen fick rulla in till operationssalen.

När jag vaknade var jag "förlamad" från naveln och neråt. Alltså HELT förlamad, vilket var otroligt läskigt. Något som också var läskigt var att jag såg ut att vara gravid, i typ fjärde månaden haha. Anledningen till det var för att jag var full i urinblåsan hehe. Och att kissa när man är förlamad var för mig omöjligt. Satt säkert 20 minuter innan jag gav upp, och insåg att det inte skulle gå. Då var de tvungna att tappa mig. Alltså föra upp som en kateter för att tömma urinblåsan. Jag har aldrig någonsin känt mig så förnedrad och blottad som jag gjorde där och då. Nej, usch vad det var hemskt, och jag bara grät och grät. Det var en riktig lättnad när det var över och jag fick komma tillbaka till mitt egna rum igen.

När vi kom upp till rummet samlade jag mig. Sedan satte jag på lite concealer, för att dölja de blåa ringarna under ögonen, och sedan målade jag snabbt i ögonbrynen. Sedan sprang (rullade) vi ner till sjukhusentrén, där en taxi hämtade upp oss och skjutsade oss till UKK (Uppsala konsert & kongress) här i Uppsala. Aron och Boris hade nämligen ett av sina stopp här, på deras turné. Och när det är på hemmaplan så kan jag ju såklart inte missa den. Denna gången var också lite mer speciell än de andra. Minns ni förra året när jag sa att Sirius damlag startat en insamling till Barncancerfonden i mitt namn?! Nu är den avslutad och de fick ihop en helt fantastisk summa. Och den checken ville de överlämna till mig på scenen. Och jag har ju scenskräck, men tvekade ändå inte en sekund inför att göra det. Klev på scenen där och blev helt paff när de vände på den stora checken, och summan 54.000 kr visades. Alltså fattar ni, HELA 54.000 kr. Hur galet är inte det?! Fan vad ni är bra! <3

Vi avslutar detta inlägg med att säga att Sirius är grymma, och att det är en ära att få spela i denna fantastiska klubb! Jag hoppas vi hörs inom kort, och förhoppningsvis händer inget drastiskt imorgon (som det gjort alla andra dagar), så att jag kan skriva "ifatt". Puss och kram!

Strålningen

Efter operationen

En halvtimme efter vi lämnade uppvaket. Svårt att tro kanske?!? Här väntade vi på taxi!

Bästa gänget!