Vidriga jävla CANCER

Idag har det varit en gråtdag. En urtömning av alla känslor som existerar.

Idag var det dags för planering inför ny strålning. Har nämligen så fruktansvärt ont konstant, och vi lyckas inte med smärtmedicinerna. Därför ska jag nu få prova strålning. Inte för ett bromsande eller botande syfte, utan för att få lite smärtlindring. Det blir endast ett strålningstillfälle denna gång. Det kom dock som en chock när läkaren sade att detta är den sista strålningen de någonsin kommer kunna ge mig. Jag trodde att man kunde gå på med strålning ungefär var tredje månad, så att man kunde hålla smärtan borta. Men tydligen går det inte. Eftersom jag fick en sådan ofantligt stark dos i vintras, kommer skelettet att gå sönder om man strålar mer. Och med "sönder" menar jag frakturer och sprickor osv. 

Bröt ihop där nere på strålningsavdelningen. Det brukar inte hända särskilt ofta. Men när vi satt där och pratade om att detta är den sista de kan ge mig, blev jag helt knäckt. Jag, en 16-åring, ska inte vara där. Jag ska gå i skolan och vara med mina kompisar, inte sitta där och lyssna på en läkare, som berättar om min palliativa vård. Jag fattar inte själv hur sjuk jag faktiskt är. Och sen kommer det som en jävla käftsmäll, när jag väl inser det. Jag vill inget mer än att få leva, och det är så ofattbart att denna sjukdomen kommer ta det ifrån mig. Försöker att vara stark, men ibland är det så oerhört tufft. Idag kände jag mig riktigt ynklig, riktigt svag, och som en riktig loser. Men, man måste tillåta sig själv att känna så, för att orka vara stark sedan. Jag är en människa som alla andra där ute, och ingen här ute är på topp hela tiden.

Efter mitt omtumlande sjukhusbesök träffade jag min kompis Amanda, för att fika. Hon gjorde mig på mycket bättre humör. Alltid lika mysigt att träffa henne, hon ger mig så himla mycket energi. Bästa Amanda! Tack för att jag har dig som min vän, är så tacksam över dig! <3

Sedan till den andra jobbiga saken denna dagen. Idag är det exakt ett år sedan Isabell lämnade jordelivet... Så ofattbart, och jag kan fortfarande inte förstå att hon aldrig kommer att finnas mer. På något sätt känns det som om det var igår vi träffades, och pratade den där natten. Och samtidigt känns det som att det var en evighet sedan. Det har inte gått en enda dag utan att jag tänkt på henne, inte en endaste dag.

Vi träffades vid hennes grav idag, familj, släkt, och vänner. Lämnade blommor, tände ljus, och försökte känna hennes närvaro. Usch vad jag grät, kan inte förstå varför en så fin människa, som Isabell, var tvungen att tas ifrån oss. Jag kan verkligen inte begripa det. Sedan gick vi alla hem till Lisa, Isabells moster där de bjöd på fika och mat. Det blev en sådan himla trevlig och mysig stämning. Och trots att det är en sorgsen dag, så kunde vi ändå skratta. Så fint att se hur många som kom också. Bara en massa kärlek.

En sammanfattning av detta inlägg. Cancer suger så JÄVLA mycket! Vi måste lösa denna gåta och det kan jag inte göra själv. Vi alla måste hjälpas åt. Snälla ni, bli barnsupportrar, inte en enda människa ska behöva dö av detta. Här kan ni skicka in valfri summa, liten som stor, varenda krona räknas! Tack

Fina Amanda! <3

Gillar