Börjar att hämta mig

Fredag 1/12

Fredag, den första december, och det snöade ute, kan det bli bättre?! Äntligen är vi inne i min favoritmånad, och jag försöker verkligen krama om dessa dagar extra hårt. Började dagen med att springa till min byrå där min fina julkalender står. Köpte detta år en lite lyxigare variant, med sminkprodukter i. Har alltid velat haft en sådan, men har "bara" fått chokladkalendrar. Men nu är det dags att göra och köpa saker som jag alltid velat. Så nöjd över mitt val!

Hade längtat efter denna dag väldigt länge faktiskt, inte bara för att vi klev in i min favoritmånad, utan för att jag denna dagen skulle få åka till sjukhuset. Yey, sjukhusdag, nej skojar, eller till sjukhuset åkte vi ju, men denna gång inte för min skull, utan denna gång för min moster och lilla bullen. Där skulle hon göra ett ultraljud för att se att allt såg bra ut, och se vem som faktiskt ligger där inne i magen.

Så denna tjejen (jag) lyckades alltså ta sig upp vid klockan 08, något som sällan sällan händer. Och trodde att jag skulle hinna allt på en timme, tiden flög iväg snabbt, och helt plötsligt rullade deras bil in på infarten. Då låg jag i underkläder, med blött hår, osminkad i sängen och grät. Varför? Jo, för att jag inte visste vad jag skulle ha för kläder på mig. Har gått upp en massa i vikt sen förra sommaren, vilket verkligen är bra eftersom jag låg på 49 kg som lägst. Men viktuppgång ställer till det lite, kläderna jag köpte förra året är nu för små. Eller alltså verkligen långt ifrån alla kläder, men det är några av mina favoritjeans och kjolar som inte kommer över min rumpa längre haha. Trots att jag vet att jag är "hälsosammare" nu och ser mycket mer proportionerlig ut i min 1.70 cm långa kropp, så tar det ändå på självförtroendet. Speciellt efter att en undersköterska på avdelningen påtalade för mig att jag blivit mullig, när jag ställde mig på vågen för några veckor sedan. Något jag faktiskt blev väldigt väldigt ledsen över.

Först tänkte jag inte följa med min moster, ville inte förstöra deras dag med all gråt, och så kände jag inte att jag hade sådär jättemycket energi kvar efter min lilla panikattack. Men efter lite ångestdämpande mediciner och tröst så valde jag ändå att följa med, vilket jag är väldigt glad över att jag gjorde.

Samma parkering som vanligt fast denna gången vänster i entrén istället för höger, för denna ungen ska nämligen inte till Bonken! Istället gick vi till kvinnokliniken. Där gjorde Åsa ultraljudet, och jag fick sitta vid hennes sida och hålla hennes hand medan läkaren höll på och smeta runt på magen. Så fascinerande hur det funkar det där med ultraljud/röntgen, så häftigt att det går att se så pass mycket de faktiskt gör. Och när jag själv tittar så fattar jag inte ens vad som är uppe eller nere haha. "Det är en kille!" sa läkaren varpå vi båda frågade om hon var helt säker, eller om det syntes otydligt. "Nej här, ser ni den här stora pungen eller?!?" Haha tyckte det var så kul! Önskade mig egentligen en tjej, men i den sekunden brydde jag mig inte om det, det var ett liv, en liten människa som hade skänkts till oss. Ser så mycket fram emot tills lillen kläcks. Finns typ inget jag älskar mer än att få gosa med bebisar. Lång väntan kvar dock, i April, så får stå ut ett tag till, längtar sååå mycket!

Vi sprang upp till bonken ändå, men bara för att hämta våra kvarglömda tandborstar. Bad om att få pumpen avläst och sedan gick vi. Till Media Markt kom vi innan de ringde igen, och sa att jag behövde komma tillbaka för att min kontaktsjuksköterska ville det. Jag bröt ihop och sa nej. Jag orkade inte sätta min fot där en enda gång till den dagen, hade fått nog. Jag bad om att hon fick ringa själv istället och förklara vad hon ville.

På Media Markt lyckades jag "fixa" min kamera iallafall, vilket var en riktig lättnad. Ni vet min polaroidkamera, favoriten, den ville inte skriva ut mina bilder, och jag började frukta att den hade gått sönder. Det visade sig visst bara vara batteriet som behövde bytas, och jag kunde pusta ut lite. Den kameran är bland det bästa jag köpt faktiskt, rekommenderas nu runt juletider.

Vi hann till Gränby, shoppinggallerian, innan de ringde ännu en gång från sjukhuset. Då var det min kontaktsjuksköterska i telefonen. Hon ville att jag skulle åka tillbaka sjukhuset då jag inte var "utskriven" på riktigt, men också för att en läkare från Hospice ville träffa mig. Jag sade ifrån. Jag ville träffa läkaren någon annan dag, då jag verkligen inte hade ork för ännu mer elände just nu. Behövde ändå åka tillbaka trots att jag verkligen inte orkade, endast för att hämta min medicin-lista så att jag visste om ändringarna som hade skett.

Vi bestämde oss för att hämta listan, men inte på direkten. Först ville vi äta mat och sedan gå in en snabbis på H&M. Där provade jag en ny kjol, eftersom jag vuxit ur min gamla. Hemskt bara det, men när jag såg mig själv i spegeln brast jag ut i gråt ännu en gång. Jag såg inte klok ut. Ringarna under mina ögon gjorde så att jag såg ut som en zombie. Vill själv inte se mig så, och vill verkligen inte att andra ska se mig så, så det blev H&M, toaletten, och sen raka vägen till bilen.

Hann inte ens kissa klart innan de ringde igen och bad mig komma till sjukhuset. Jag förstod inte brådskan? Grät så fort någon från sjukhuset ringde, så mycket (lite) energi hade jag. När jag säger detta, så borde de verkligen förstå och respektera detta. Men istället pressar de mig ännu mer, får mig att må ännu sämre. Denna gången var det en annan sjuksköterska som ringde. Hen tyckte att jag skulle gå på det där mötet på hospice ändå, för detta var ju en "jättebra" dag, då skulle jag tydligen passa på. Det var nästan så att jag undrade om hen hade lyssnat på ett enda ord av vad jag sagt, för bra mådde jag verkligen inte. Jag sa nej, försökte förklara igen, och fick till svar att hen inte kunde säga och tycka vad jag borde göra, utan ville bara vara snäll. Det kändes inte så snällt, blev ju inte lyssnad på. Trots att jag bad dem att skicka någon annan att möta mig med medicinpapprena, så stod hen där. Hen ville rätta till det, men detta gjorde mig bara ännu mer ledsen och arg. Då röck jag pappret ur hens hand, och gick därifrån.

Och såklart, så fick jag ännu en panikattack och jag grät hysteriskt. Letade efter mina ångestdämpande, men kunde inte hitta något. När jag ringde mamma sa hon att hon tyvärr inte hade tänkt på att lägga i några sådana tabletter. Fick panik, vet inte om jag inbillar mig det, men känner verkligen att jag inte kan lugna ner mig utan dem. Mamma föreslog att det kanske var bättre att åka hem istället. Men jag ville verkligen inte att detta skulle avsluta vår dag i stan. Därför ringde jag upp till avdelningen ännu en gång och bad dem komma ut med en ångestdämpande tablett. Det fixade de, och sprang efter en stund ner med den. Äntligen någon som vill samarbeta.

Istället för att åka hem kom jag och tänka på något annat kul, mitt rum. Därför åkte vi till Rusta. På parkeringen smetade jag på mig lite concealer, ett försök till att se lite normal ut iallafall. Så skönt att få känna sig lite som sig själv igen. Vi gick in där och jag shoppade järnet. Köpte allt ifrån små tofflor, en pläd, och så lyckades jag konstigt nog hitta en unicorn som man hänger upp i granen haha. Detta gjorde mig superglad! Efter Rusta blev det Ikea, och där blev det ännu mer handlat, bl.a. fina blommor, och sen åkte vi tillbaka till Gränby, och köpte det allra sista där. Önskar inte att det var så, men blir så galet lycklig av att shoppa haha. Så här vände dagen kan man säga.

Väl hemma satte jag ivrigt igång att packa upp alla nya saker, och jag sprang runt där med världens energi. Vi alla hjälptes åt. Det sattes upp grejer på väggen, fixades blommor och ja, massa andra småfix. När vi var klara var jag såå nöjd, fick det precis så som jag ville ha det. Är så glad över att jag lyckades vända denna dag till en bättre. Och är så glad över att jag inte gav upp, som jag var så nära på att göra. Men med stöttning från familjen så klarar jag allt.


Ser ni vad som är vad?! Det gör faktiskt jag, men det tog ett litet tag haha! Kusinen min, som jag älskar trots att jag inte träffat honom än! <3

Gillar

Kommentarer

annahults
annahults,
Så fin och inspirerande blogg!!!
nouw.com/annahults
Gittan
,
tur att det finns lite glädjeämne som en ny liten 🎁kusin mitt i allt elände kramar till dig fina Saga ❤️❤️❤️
Karin
,
Hej Saga❤️ Vi följer din blogg och tänker på dig! Vi vill också göra något för dig! Om du orkar o vill så fyll gärna i dina uppgifter o önskning så hör vi av oss till dig ! Kanske vi har svårt att komma upptill Uppsala (visst bor du där🤔) kram från oss i styrelsen Tuvasdag http://varbergforliv.se/
Karin
,
Oj.. skulle skriva vidare att även om vi kanske har svårt o komma upptill dig så löser vi något ändå! Häls Tuvasdag
Malin
,
❤❤❤
Ann
,
Så fantastiskt med en kusin❤ Ett nytt litet liv🚼. Ett ljus i tillvaron och något att glädjas åt, trots allt. Tusen kramar till dig fina Saga❤❤❤
maalins
maalins,
men så fint med en liten kusin 😊 önskar dig världens bästa dag, stor kram ❤️
nouw.com/maalins
Sofia
,
Om du och din familj verkligen vill komma till lilla erstagården så vill ja verkligen hjälpa till att göra så ni får komma dit. Förstår om er ork mot landstinget är slut nu, Ja ställer gärna upp på att ringa samtal och kriga! Hör av er! Kram!
Emma
,
För att få komma dit måste en betalningsförbindelse från Region Uppsala upprättas, dvs att Uppsala landsting förbinder sig att betala vårdkostnaden. Det tycker man att de bör göra, då det inte finns finns hospice inriktat på barn i Uppsala.
jemimas
jemimas,
<3<3 Hoppas du mår bättre:)
nouw.com/jemimas
Carro
,
Så konstig kommentar om din vikt! Är väl jättebra att du gått upp så du får ork att leva och ha kul?! Skulle personligen inte definiera dig som mullig, men oavsett om du skulle vara tjock, smal eller mittemellan så är du kick-ass-snygg ändå! 😊