Bilolycka

Idag trodde jag att det skulle bli som vilken vanlig dag som helst, men där hade jag helt fel. Vill ni ha lite dramatik?! För skulle säga att denna dag blev lite dramatisk. Okej, ska försöka göra denna historia så kort som möjligt.

Hemsjukvården kom hit runt 10.30 som vanligt för att läsa av pumpen, samt ge mig min nya medicin jag nämnde häromdagen som jag tar intravenöst. Men eftersom jag var dum nog att stanna uppe till fyra på morgonen så kan jag erkänna att jag inte var i ett särkilt vaket tillstånd när de var här hehe. Utan det var någon timme efter som Saga tyckte det var lägligt att gå upp. Jag gick upp i lugn och ro, och satte mig framför sminkspegeln och sminkade mig. Har lite svackor, ibland tycker jag det är jätteroligt att sminka mig, och ibland jättetråkigt. Har nog lite med mitt mående att göra tror jag ,är jag glad, ja då tycker jag att det är superkul med sminka mig, också tvärtom. Kan därmed också säga att jag "hämtat" mig lite från min svacka och mår nu bättre. Känns så himla skönt jag äntligen känner den där lyckan igen, "normala"Saga, eller iallafall den jag strävar efter att vara.

När jag hade gjort mig iordning tog jag Ricke (min mopedbil) in till stan där jag träffade min fina nyfunna kompis Josefine. Idag bestämde vi oss för lite omväxling haha, både hon och jag brukar annars gå till ett och samma fik då det är favoriten, men nu ville vi prova på något annat. Då kom jag och tänka på ett annat café här i Uppsala som säljer alla olika sorters semlor, och gav det som förslag till henne. Josefine diggade förslaget och vi gick dit. Trots att dom hade alla möjliga sorters semlor var jag tråkig nog att ta en helt vanlig traditionell haha. Där satt vi och pratade i säkert tre timmar, min mun gick verkligen non stop hela tiden, haha stackars Josefine och hennes öron. Vi hade det iallafall supermysigt verkligen, hon är en sådan fin tjej inifrån och ut.

Sedan satt jag mig i bilen för att påbörja min färd hem till mamma för att hämta grejer där, för att sedan vända in mot stan och sedan ut till pappa. Jag nådde tyvärr inte slutdestinationen, inte ens till mamma hann jag...

Allt är typ lite suddigt men vad jag minns är att en långtradare körde förbi mig, och som många andra så körde denna alldeles för nära mig vilket ledde till att jag behövde flytta mig ännu mer åt sidan trots att jag redan körde långt ute i väggrenen. Det har töat massa idag, och vägunderlaget har inte alls varit bra, därför räckte det med att jag snabbt råkade komma åt den lilla snödrivan med ena däcket för att jag skulle få sladd på bilen. Jag for rätt ner i diket och ut på en stor åker. Ett under hur jag klarade mig så bra, jag var nämligen ca en halvmeter ifrån en stolpe till att börja med, och inte heller kunde ingen av oss förstå hur jag inte voltade i det där långa diket/branten. Vi får det inte att gå ihop, både jag och bilen borde vara mycket mer skadade än vad vi är.

Panik var vad jag fick och innan jag ens hann tänka ringde jag mamma, så fort hon svarade började jag storböla. Jag grät så mycket så att jag knappt fick fram några ord, men när mamma väl förstod vad som hade hänt hoppade hon in i bilen på en gång. Medan hon var påväg bad hon mig att sätta på mina varningsblinkers så att någon kunde se och stanna och hjälpa mig. Trots den trafikerade vägen, varningsblinkers på, och en Saga med vevande armar tog det flera minuter innan någon stannade. Tillslut var det en snäll man som stannade och sprang ner till mig i snön. Han undrade om jag hade skadat mig någonstans då jag bara vrålade och grät. Jag skakade på huvudet och han frågade mig varför jag var så hysterisk. Jag försökte förklara att jag hade en panikattack, men han hade svårt att förstå vad jag sa då jag sa det så otydligt eftersom jag grät.

Medan den snälle mannen ringde polisen för att berätta vad som hade hänt parkerade mamma bilen och sprang ner till oss och svepte runt mig en massa filtar och kramade om mig hårt. Hon visste precis vad som behövdes i den stunden, inte konstigt då det vanligtvis är hennes jobb. Lite intressant att se hur hon reagerade i sin "jobbroll" haha. Så fort mamma kom kunde jag känna mig lite trygg och lugnade ner mig något.

När polisen sedan kom lämnade den vänliga gubben oss utan att riktigt säga hejdå. Därför vill jag väl "söka" efter honom här. Uppskattade verkligen hans hjälp och stöd, vet inte vad jag hade gjort om jag hade tvingats stå där ensam tills mamma kom. Nej, stort tack till dig! <3

Polisen gjorde inte mycket mer än att se till att jag var okej samt märka ut mitt fordon med ett band så att folk kan veta att polisen varit där. När allt kändes "okej" åkte vi alla därifrån. Hade dock en stor klump i magen över att behöva lämna Ricke där mitt ute på åkern, utan min bil skulle jag begränsas något oerhört och jag var så rädd att någon skulle komma och vandalisera den bara för att den stod övergiven.

På vägen hem fick jag en liten idé i sista sekund. Min extra-mamma Jenny har en jättesnäll granne som brukar hjälpa henne med diverse saker, han vet dessutom vem jag är och ställer gärna upp på saker man behöver hjälp med.

Mamma och Jennys granne Erik begav sig tillbaka till olycksplatsen medan jag blev omhändertagen av Jenny. Blev nerbäddad i soffan och blev serverad lite varmt te efter att ha blivit rejält nerkyld. Innan mamma och Erik drog iväg gav jag i förslag hur de kunde prova åka lite längre bort på åkern med moppebilen för att se om slänten avtog lite lägre bort. Mycket riktigt gjorde den det och de lyckades köra upp bilen på vägen igen. Då kände jag mig ändå lite stolt. Jag hade trots min chocktillstånd lyckats kollat mig runt och kokat ihop någon slags plan haha.

Nu står Ricke hemma hos Jennys grannar, i tryggt förvar. Han verkar ha klarat sig bra, bara något fäste där fram som trycktes till men som vi tror ska vara väldigt enkelt att laga. Vi ska åka dit ock kolla på bilen i dagsljus imorgon. Det viktigaste är att jag inte gjorde illa mig och att jag är okej. Det enda som hände med mig var att jag blev chockad, och att jag fick några panikattacker. Det kan jag absolut köpa efter en sådan här grej, är så tacksam över att det gick så bra som det gjorde.

Första tanken var "hur mycket otur ska ma ha?!", men sedan ändrade jag inställningen helt och hållet, det hade kunnat gått riktigt riktigt illa det här och det är som sagt ett under att jag inte voltade med bilen. Så istället för att se det som otur, så väljer jag att se det som om en ängel vakade över mig, änglavakt helt enkelt.

Fick leva ännu en till dag idag, vilket jag verkligen inte ser som en självklarhet, och jag fick idag ännu en gång bevisat hur snabbt livet kan ändras. Tacksamheten över livet blev på något sätt ännu starkare efter denna händelse.

Kram från en omtumlad och trött tjej. Nu ska jag lägga mig, natti!

  • Postad i: Vardag

Gillar