Är det mig folk kallar stark?!

Alltså dagen igår, en jäkla bergochdalbana kan jag säga. Väljer att dela upp detta inlägg i två delar, så att det inte blir alldeles för långt!

Dagen igår började inge bra. Jag måste fasta innan röntgen vilket gör så att jag blir helt energilös och extra känslig. Och jag har ju berättat hur jobbigt jag tycker det är med röntgen, och då är det inte så jättekul att behöva fasta dessutom. Allt blir ju hundra gånger värre när man är hungrig, iallafall så blir det så för mig. Det som hände igår hade jag dock inte tänkt mig. När jag lade mig ner på britsen kände jag på en gång att det inte skulle funka. Jag låg alldeles för hårt, trots kuddarna under svanken.

Blandningen av smärtan och panikångesten var fruktansvärd. När röntgenmaskinen dessutom styrdes av hur jag andades fick jag ännu mer panik, vilket ledde till att jag andades fortare och fortare. Försökte stå ut med smärtan, men efter en kvart gick det inte längre. Tårarna forsade ner för mina kinder, och jag kände mig helt värdelös. Är det mig folk kallar stark? Är det mig folk blir inspirerade av? Jag är ju bara en jäkla loser! Jag klarar ju inte ens av att göra en magnetröntgen! Men så ont som jag hade då, har jag inte haft på över ett år.

Så vi fick avbryta helt enkelt, och jag fick en ny tid på fredag. Då ska jag förbereda mig med både mer smärtstillande, men också lite lugnande. Förhoppningsvis går det mycket bättre då. Vi håller tummarna på det!

Efter mitt misslyckade sjukhusbesök hämtade jag och mamma upp Knut och en vän till mamma. Nu kändes denna förjävliga dag lite bättre iallafall. Dock så blev jag ju lite hög av all morfin, som jag var tvungen att proppa i mig efter röntgen, så jag var väl lite sådär smådryg haha. Men som tur var stod de ut med mig. Lutade mig mot Knut och sov hela vägen till Stockholm haha, och när jag vaknade sedan så kände jag mig okej igen.

Nästa inlägg kommer om bara några minuter!