Innan ni läser detta, läs del 1. Den hittar ni här!

Lyckades iallafall som tur var ta mig hel och välbehållen till sjukhuset och parkerade i garaget. Där mötte en undersköterska mig som hjälpte mig upp till avdelningen. För typ första gången någonsin hade de denna gången förberett för min ankomst, tack och lov. Jag fick mig ett rum och hade redan då fått så ont att jag inte ens märkte när de satte in en PVK i min arm haha. I den sprutade de in mängder av morfin och lugnande, men både smärtan och paniken stegrade för varenda sekund som gick. Jag fick då höra att HSV, typ de ända som kan min pump inte kunde komma. De är ju ingen akuttjänst tyvärr och kan inte lämna sina inplanerade besök för mig. Då fick jag fullständigt panik, "Vadå, ska jag behöva ligga här i flera timmar och lida?!? Jag vrålade som jag aldrig har gjort förut, alltså det gjorde så ont att jag bara ville försvinna från tomma intet, jag orkade inte mer. När jag behövde henne som mest kom hon in där, mamma, vet inte hur hon lyckades ta sig fram så fort men där var hon. Med hennes stöd kände jag mig iallafall tryggare även fast hon inte kunde göra något mot den fysiska smärtan.

Eftersom de inte visste hur de skulle lösa problemet började de efter ett tag lyssna på mina önskningar om att bli sövd. Jag krampade, hyperventilerade och vrålade. I mina kramper lyckades jag dessutom slita ut min PVK, min andra intagskälla. Tillslut, på något höger eller vänster, lyckades de trolla fram en ny slang och nytt filter från en annan avdelning. Nu var bara problemet att det knappt var någon av personalen som handskats med min slags pump förut, därför började de fråga mamma hur den funkade. Mamma kan mycket men långt ifrån allt, men försökte bäst hon kunde. Efter att ha kollat i manualboken lyckades de få ihop den och min navelsträng var återigen i bruk, och min föda kunde äntligen forsa in igen. Nu var nästa problem bolusdoserna. Eftersom jag hade så ont behövde ju jag få så många extradoser som krävdes tills jag var smärtfri. Men grejen är att pumpen är låst på en bolusdos i timmen. Pumpen behövdes alltså låsas upp vilket de också hade svårt att göra, men efter lite hjälp av mamma och läsning i boken lyckades de med det med. Efter en timme utan mitt vanliga medicinintag, massa morfin och lugnande, skrik och sju bolusdoser, låg jag helt utslagen och hes på sängen.

Vill bara att ni ska få en förståelse i hur mycket sju bolusdoser faktiskt är. Ska försöka förklara på bästa sätt. Är ju aldrig helt smärtfri, men om vi räknar från så smärtfri som jag kan vara. Så, om jag är ”smärtfri” och tar en bolusdos, blir jag helt förlamad i bäckenet och kan knappt gå. Denna gång krävdes det sju bolusdoser för att häva min smärta. Trots detta kunde jag inte känna mig det minsta lilla bedövad. Det är kul hur folk tror att jag går runt och är hög när jag berättar för dem hur mycket morfin jag tar. För så funkar det inte! Om jag har ont någonstans, går all smärtlindring åt till att ta bort smärtan, och jag blir därför inte påverkad i huvudet. Så det var just därför jag denna gången helt plötsligt kunde tåla sju bolusdoser utan den minsta lilla bedövningskänsla, när jag annars blir förlamad av endast en. Visst är det riktigt fascinerande hur kroppen fungerar?!

Efter jag hämtat mig lite beställde jag hem min älskade sushi av Foodora. Riktigt riktigt nöjd var jag när jag äntligen fick avnjuta min välförtjänta mat. Efter att jag kände mig tillräckligt återhämtad fick jag åka hem och sova i min egna säng. Kan lova att jag sov riktigt riktigt gott. Okej, så nu är frågan - Är detta en tillräckligt bra anledning till uteblivet inlägg igår? Förlåter ni mig?

Haha, godnatt på er! <3

​Såhär glamourös middag åt vi. Och ja jag vet att det är olagligt att äta sushi med bestick men vi hade inte mycket till val när de hade glömt att slänga med pinnar.. Det gick absolut men sushin blev ju automatiskt inte lika god haha!

Okej, här ska ni få höra en väldigt bra anledning till uteblivet inlägg igår - kapad navelsträng!

Igår var dagens första aktivitet sjukhuset. Denna gång bara ett rutinmässigt läkarsamtal. Vi gick igenom några funderingar vi hade och talade också om hur jag mår och har mått på senaste. Innan vi sa hejdå passade vi också på att göra en vanlig undersökning. Och ja, frisk som en lärka var jag, sen nämnde han något om cancer och då tyckte jag det blev tråkigt och slutade lyssna. Haha oj vad jag har dålig humor..!

Sedan åkte jag hem till min kompis Johanna för att fota lite. Vad kanske ni undrar?! Oss själva haha! Nej, såhär är det, Johanna tillsammans med hennes kompisar har ett UF-företag där de säljer lösögonfransar, och de har nu en kampanj under en veckas tid där dom skänker all sin vinst till Barncancerfonden. Fransar var något som betydde väldigt mycket för mig under min behandlingstid, det fick mig att känna mig som mig själv igen. Såklart vill jag därför hjälpa dom att sprida detta. Därför åkte jag dit igår för att ta lite fina bilder när vi hade fransarna på oss. Ni kan hitta ett inlägg jag skrev om dom på min instagram - sagalundiin och så kan ni kika in fransarna på deras instagramsida - lashoutuf

Under tiden vi fotade kände jag smärtan komma smygandes och den enda anledningen jag kunde komma på var nedtrappningen av kortisonet. Men efter ett tag gjorde det riktigt ont och jag skulle ta upp min dosett för att ta extra morfin. Det var då jag insåg mitt misstag, jag hade glömt tagit min medicin som egentligen skulle tagits flera timmar tidigare. Så, innan jag gick ut till bilen tog jag självklart medicinerna. Jag hade då fortfarande väldigt ont men ville inte riskera att bli förlamad av en bolusdos och då inte kunna köra. Planen var nämligen att köpa mat och att jag väl där skulle ta en bolusdos. Jag satte mig i bilen, och skulle lägga medicinväskan i passagerarsätet. Och det var då, det som inte fick hända, hände. Min navelsträng kapades. Och ni som inte förstår vad jag menar, slangen mellan mig och min pump gick av. Hur detta hände förstår jag inte. Gav den ett lätt ryck, och så sa det bara "plopp". Det måste ha varit tillverkat fel eller något för det där ska inte kunna ske. Visst var det kallt, men kallare, extremt mycket kallare har jag ju vistats i utan några problem.

Trodde på riktigt att jag såg i syne, ”Vadå?!? Sitter jag inte fast längre?” och så vevade jag med handen mellan mig och pumpen! Efter slarvet med mediciner hade jag ju redan väldigt ont, så jag låg ju i ett riktig underläge redan innan slangen gick sönder. I panik ringde jag till mamma och störtbölade. Fick anstränga mig för att få fram ord, och när hon förstod vad som hänt lade vi på så att hon kunde ringa och förvarna sjukhuset att jag var på väg. Sedan ringde hon upp mig igen och höll mig sällskap i telefon medan jag körde till sjukhuset. Don´t worry, jag har hands-free haha! Den korta vägen var denna gång hur lååååång som helst, och det kändes som om de röda lysena lös rött i en evighet. Då önskar man att man bara kunde koppla på lite blåljus och få lite förtur haha. Fullt körbenägen och koncentrerad var jag nog inte, men det fanns inga alternativ, nu var det bråttom!

Resten av historien hittar ni i del 2, klicka här!

​Från bilderna vi tog!

Idag ville inte riktigt dagen dit jag ville. Planen var egentligen att jag skulle bli hämtad av Jenny, som skulle åka tillsammans med mig in till stan där jag skulle träffa en person. Men så blev det inte. Vaknade nämligen av ett sms från tjejen, som behövde ställa in då hon inte riktigt var helt kry. Är man sjuk så är man och då ska man såklart ställa in så att man inte smittar vidare smittan. Men detta satt käppar i hjulen för mig och min plan för dagen, och när något i min plan kraschar, så blir helt plötsligt hela dagen förstörd.

Jag gjorde iallafall ett försök till att vända dagen till det bättre. Försöket var en dusch. Jag vet nämligen att jag oftast känner mig lite lugnare i själen efter det. Mamma hade unnat sig själv en promenad och var ute och gick, och ja, jag ville ju verkligen duscha. Och om ni tror att jag har något tålamod tror ni fel, för det existerar inte i denna kropp. Därför tog jag saken i mina egna händer och började plasta om mig själv haha. Och på något konstigt vis lyckades jag få ihop paketet. Såklart inte lika bra som proffset (mamma), men sitt syfte klarade den av iallafall, inget läckage. Dessvärre gav inte duschen det där lugnet jag ville ha, och jag kände mig fortfarande sådär uppgiven. Kunde verkligen inte förstå. Varför skulle jag hänga upp hela dagen på en sådan liten grej?! Nej, ibland är jag ett jävla mysterium!

Jenny kom hit och vi försökte tillsammans klura ut något vi kunde göra med dagen. I brist på annat beslutade vi oss tillslut för att åka in till stan. Och hurni, vädret idag, vad hände?! SNÖKAOS!!! Från oss till stan (2 mil) såg vi hela fem bilar som hade kört av vägen. Vill inte ens veta hur många olyckor som skett idag. Ber till gud att ingen skadats allvarligt, även fast jag har rätt svårt att tro att vi alla fick änglavakt. Ännu en gång ett bevis på att livet är skört. Snälla, ta hand om er där ute och kör försiktigt!

Vi började med lunch. Och som många andra gånger på senaste blev det sushi för mig. Alltså blir galen på alla dessa jäkla cravings haha. Vart kommer de ifrån och varför får jag dem ens?! Det går liksom inte att ignorera haha! Det roliga är ju att jag tidigare inte alls varit ett så stort fan av sushi, det har liksom gått i men verkligen inte varit gott. Och så helt plötsligt är det det ända jag vill ha om dagarna. Nej, fattar noll! Hoppas på att det inte blir så långvarigt, sushi är ju tyvärr inte det billigaste direkt.

Efter maten gick vi runt och kikade i lite affärer då vi båda var i behov av några saker. Såklart lyckades jag då möta den där människan som det inte var läge att möta just idag, en personal som tog emot mig i kassan. Inte den där snälla goa människan jag behövde utan precis tvärtom. Tårarna satt i halsen när jag gick ut därifrån. Och egentligen hade det inte behövt blivit sådan stor grej utav det. För hade det varit en bra dag för mig, hade jag bara tänkt "Stackars henne som är så arg!", och sen skrattat av mig det och lämnat det där. Därför blir jag typ arg på mig själv för att jag inte kan göra det.

Ska faktiskt inte sitta och bara tycka synd om mig själv, jag träffade ju faktiskt motsatsen till den otrevliga personalen också. Jag sprang nämligen in på Starbucks för att köpa en kaffe. De har som ett klippkort i deras app, där man registrerar varje köp, och efter några gånger får man en gratis dryck. Använt appen några gånger och har då fått mina köp bekräftade. Men såklart skulle det också hålla på och strula idag, och jag kunde inte ens komma in på kontot. Stod säkert där i fem minuter och försökte få fram det innan jag less sa "Jag ger upp!" och suckade. Jag tog emot min dryck och satte mig ner i en av deras soffor. Inte långt därefter kom killen i kassan efter med ett litet presentkort/kupong som gav mig en gratis dryck. Ett sådant erbjudande som man "strävar" efter i appen, det man egentligen skulle samla till. Ja, tack du fina människa! Tänk ifall alla hade denna vänlighet och förståelse. Så lite som behövs egentligen, för något som betyder så så mycket.

Tyvärr hängde ångesten och ledsamheten kvar i luften under hela dagen. Och när vi sedan kom hem från stan kände jag mig fortfarande väldigt låg och nedstämd. Lite jobbiga smågrejer och små motgångar här hemma också räckte för att denna dagen skulle sluta med några tårar. Men tror faktiskt det var det som behövdes idag, få gråta ut lite.

Skulle inte förvåna mig om jag vaknar imorgon och hittar en massa stavfel osv i denna text. Är nämligen svintrött och räknas just nu knappt som en människa haha. Så, ha överseende med grammatikfel så ska jag fixa det så fort som möjligt. Natti!