Hej från sjukhuset! Ja, tråkigt nog befinner vi oss här. Som tur är inget allvarligt denna gång. Den nya medicinen jag började ta förra veckan hjälpte ju en hel del mot smärtan, men smärtan började bryta igenom mer och mer. Dumt att gå runt och ha ont i onödan, och dessutom vill jag verkligen inte riskera att få ett smärtgenombrott. Därför bestämde vi oss igår för att åka in till sjukhuset för att mixtra lite med pumpen.

Det blev inte så enkelt som vi önskat. Eftersom jag redan låg på en hög dos ville de inte höja takten på pumpen ännu mer. Istället beslutade de sig för att byta blandningen, och höja koncentrationen i själva mixturen. Om man byter blandning, måste man också byta portnål så att det inte blir medicinrester från den gamla blandningen kvar i slangen.

HSV gick med på att komma till sjukhuset för att sätta nålen, blev både smidigare för oss och för dem. Själva nålbytet gick jättebra även om det inte är mitt favoritmoment. Så fort nålen satt i startade de pumpen med den nya blandningen. Eftersom man nu höjt koncentrationen sänkte de också farten, från 0,8 ml/h till 0,6 ml/h och bolusdosen från 0,5 ml/h till .. Kände typ på en gång att det verkligen inte var tillräckligt, då jag fick ont på en gång. Pumpen behövde justeras mer. Trots att jag fick smärttoppar under hela dygnet och behövde extradoser, så behövde jag vänta ut natten innan de kunde göra något.

Idag vaknade jag inte så harmoniskt. Smärtteamet klampade nämligen in i rummet och väckte mig. Detta gör mig arg. Mamma sa klart och tydligt till sköterskor och läkare, som jobbade då, att vi ville ha förvarning när de var på ingång, så att jag hade chansen att vakna till lite innan de kom. Det verkade de ha glömt bort. Något som också störde mig var att de ännu en gång kom så många, något jag har sagt att jag inte vill miljontals gånger. Otroligt less på att aldrig bli respekterad eller lyssnad på. Och ja, jag är väl medveten om att detta är ett universitetssjukhus, och att man vill lära vidare sin kunskap, men jag som får palliativ vård borde väl ändå få bestämma lite, eller?! Kommer aldrig glömma bort hur otroligt förnedrande det var, när jag var så less på en av .... och jag grinade och grinade, flera gånger bad jag dem att gå ut. Konstigt nog var det ingen av de sju personerna som respekterade det. Istället stod de och tittade på när jag storbölade. Förstår ni hur utlämnande det är?! Totalt fruktansvärt, usch, jag kände mig så hånad. Så därför blev jag faktiskt lite arg imorse. Dessutom knackade de inte, och frågade inte om det var okej att prata då, trots att jag var helt nyvaken.

Som tur var gick de med på att höja pumpen, både den kontinuerliga och bolusdosen, vilket kändes som en lättnad. Efter att de gick lyckades jag somna om igen, och jag sov, sov, och sov haha. Vid halv fem vaknade jag igen, med massor av ångest. Här hade jag sovit bort hela dagen. För att vakna till ordentligt hoppade jag in i duschen. Något som piggade upp mig rejält, och fick mig känna mig rejält mycket fräschare. Sedan gick vi bort till en annan avdelning här på sjuhuset. Stackars farmor ligger nämligen inlagd där. Vi hann vara där en liten stund innan besökstiden tog slut. Man märkte hur glad hon blev när vi kom. Hon hade inte förväntat sig något besök alls. Det var så skönt att få prata med henne, och dessutom få se henne så pigg också.

Efter det lilla besöket tog jag och mamsen en promenad till närmsta ICA för att handla något gott. Första tanken var såklart semla, men den blev utbytt till gurka, morot, och dipp. Kan ni tänka er, jag dissade semlan haha. Nej, kände att jag måste försöka lugna mig lite med det haha, semlor är ju det enda jag lever på nuförtiden. Vi gjorde iordning allt när vi kom ”hem”, och har sedan dess legat i våra sängar och myst. Saknar egna sängen nu, längtar verkligen hem. Om allt ser bra ut inatt med min andning osv så kommer vi att åka hem under morgondagen. Längtar!

Sjukhuset är ju inte sådär jätteroligt att knäppa kort på. Men däremot är det väldigt roligt att knäppa kort på denna lurvboll. I´m in love!

Istället för att skriva världens längsta text som jag annars alltid gör tänkte jag idag berätta dagen i bilder för lite variation!

Idag har jag varit hundvakt åt Lavemarks nya hundvalp. När de frågade om hjälp tvekade jag inte en enda sekund på att ställa upp. Klart att jag ville dit och träffa deras nya familjemedlem. Fick dessutom ta med mig Rocky för att se hur de funkade ihop och såklart för att hundarna skulle få ha det lite kul. Enzo kom nämligen från en uppfödare som hade över tio hundar och då kan jag tänka mig att det blev en rätt drastisk förändring från att ha en massa syskon att leka med, till att behöva leka själv. Därför var det kul att han äntligen fick träffa en hundkompis igen.

Håkan var här i någon timme innan han behövde dra till jobbet, han ville se om de funkade bra ihop innan han lämnade oss ensamma. Rocky skulle jag säga är en bra hund att börja träna med då han både är så liten, men också sköter sig väldigt bra. Tyvärr var han dock inte så populär hos Enzo till en början, han skällde , skällde och skällde stackarn. Jag var beredd på att ringa pappa för att be honom hämta Rocky, ville ju inte att Enzo skulle bli alldeles för uppjagad. I ungefär 30 minuter höll han på tills han tillslut förstod att Rocky inte var så läskig ändå. Då var det frid och fröjd och efter det har dom lekt och varit kompisar hela dagen lång och är nu bästa vänner haha.

Sedan kom Cissi hem från skolan och gjorde mig sällskap med hundarna. Det ända vi gjorde var att sitta och gosa med dom. Jag kan sitta i timmar och leka med dom små pluttarna.

Sedan åkte vi till Gränby centrum där vi åt middag. Den huvudsakliga anledningen till varför vi åkte dit var för att min concealer som jag inte klarar mig utan har tagit slut. Fick dessutom ett mail från en bloggläsare häromdagen där hon berättade att hon tillsammans med sina kollegor hade plockat ihop en liten presentpåse till mig, så den hämtade jag också upp.

Jag gick fram till en personal i kassan och presenterade mig själv jag hann knappt öppna munnen innan hon sprang iväg och hämtade min påse. Chockad blev jag, när jag såg innehållet, det var ju nämligen inte lite grejer i påsen. Allt detta kommer användas kan jag lova, älskar ju verkligen vård och smink. Har ju börjat ÄLSKA att sminka mig och kan sitta i flera timmar, så detta kom lägligt. Stort tack till all personal på Åhlens i Gränby som gav mig allt, ni är för underbara, fina ni!

Är så oerhört stolt och ärad över hur fina följare jag har. Ni ger mig tips, stöd, råd, kärlek och värme, och är bara så allmänt fina. På loppet av bara några månader har jag fått en studiolampa, fått ca 50.000 kr till min insamling till Barncancerfonden, fick göra en superbra deal med min nya kamera, fått en massa nya kläder från mitt favoritmärke, fått hår extensions och så har jag nästan varje vecka fått något litet paket eller brev med småpresenter på posten. Allt detta bara från er, mina fantastiska läsare, tror inte att ni anar hur tacksam jag är över er!

Sedan var det dags för att baka ännu mer semmeullar haha. Alltså, nej, vet inte hur jag ska stoppa detta beroende, men har sådan galen craving på det så det inte är klokt...

Sedan har vi gosat såå mycket. Jag blir verkligen så lycklig i hela kroppen av hundar. Mitt lyckopiller på fyra ben, man kan inte bli annat än glad!

Kram och godnatt!

Anledningen till varför det ekade tomt här i lördags var för att jag var upptagen med att ha kul. Jag hoppas ni hade detsamma.

Dagen började med att Jenny kom hit. Skickade nämligen iväg mamma på en liten minisemester under helgen. Så Jenny var snäll och hjälpte mig att paketera in mig själv haha, jag skulle nämligen duscha. Slutade med att halva min överkropp var täckt av plast. Inte högsta poäng på utseendet, men skulle ändå säga att hon fick godkänt, det läckte ju inte in, vilket var det viktigaste.

Sedan hjälpte hon mig att föna och platta håret, då jag får mjölksyra så fort jag lyfter armarna över huvudet. Gissar att det kan ha med medicinerna att göra?! Jag packade ihop det jag behövde och sedan skjutsade hon in mig, Rocky, och all packning till stan. Jag skulle nämligen göra iordning mig tillsammans med Angelica och hennes vänner. Vi blev fem tjejer + Rocky som myste där. Vi sminkade oss samtidigt som vi sjöng till musiken, som var på typ högsta volym. Vi hade det riktigt kul helt enkelt, och dessutom roligt att få lära känna nya kompisar. Älskar att träffas sådär innan och göra iordning sig tillsammans, det är sådan härlig stämning och alla är så förväntansfulla. När klockan började närma sig 20 så tog vi bussen till stan där vi virrade runt ett tag innan vi tillslut kom rätt.

Ja, nu kanske ni undrar vad vi gjorde. Jo, vi firade Josefine som fyllde 21 år. Festen styrde hon i en lokal på deras gård. De hade dukat och pyntat helt magiskt fint, allt i rosa, Josefines favoritfärg. Drottningen själv var också helt rosa, och såså vacker. Vi hade en helt fantastisk kväll, och jag njöt verkligen så mycket av att ännu en gång bara få vara precis som alla andra. I lördags fanns inga tankar om någon sjukdom. Jag kände mig precis lika normal som resten av gänget.

Runt 12-slaget tog alla taxi till Saluhallen, en klubb här i Uppsala. Ja, alla förutom jag såklart. Jag var den enda på festen som var minderårig, och kunde därför inte följa med tyvärr. Så när alla hade dragit kollade jag upp när bussen hem gick, och började sen gå mot centralen, trots att det var en lång promenad att gå. Det gick bussar dit men jag var så osäker på vart busshållplatserna var, och vart bussarna som stannade där åkte. Jag har nämligen lyckats åka fel flertal gånger och det hade jag verkligen inte tid med denna gång. Om jag skulle missa bussen jag tänkte ta så skulle jag behöva vänta i en timme på nästa buss. Så jag gick helt enkelt. Såklart råkade jag halka på en isfläck, och lyckades slå i hela högra bäckenet. Gråtandes ställde jag mig upp, plockade ihop mina saker jag tappat, och haltade därifrån.

Jag förstod snabbt att jag aldrig skulle lyckas ta mig hela vägen till centralen med min tunga väska och smärtan jag hade efter smällen. Därför kollade jag istället upp bussalternativ trots att jag var osäker på hur bussarna gick. Efter att jag letat ett tag hittade jag tillslut en busshållplats och stod och väntade på bussen, medan jag huttrade på grund av kylan. Efter tio minuter kom bussen äntligen, och jag kollade på klockan och kände mig lättad, jag skulle med största sannolikhet hinna med min buss hem. Jag klev på och visade som vanligt mitt färdtjäntskort, som jag fått av kommunen. De har beviljat mig färdtjänst, där jag får åka taxi för billigare peng. Om jag istället kan åka buss så åker jag gratis, och jag får dessutom ta med en ledsagare. Busschauffören tog emot mitt kort, och förvånad blev jag när han skrattade åt mig. "Vad fan ska jag göra med det här hade du tänkt?" Då förklarade jag det jag berättade om ovan. Då sa han att det inte stämde. Enligt honom gav kortet mig bara en gratis ledsagare endast om jag själv hade köpt en biljett. Men det har aldrig varit något problem på de tidigare bussarna jag åkt, och detta berättade jag också för chauffören. "Är det du eller jag som är busschaufför?! Jag har jobbat i detta yrke flera år, tro inte att du kan komma och veta bättra än mig!" skrek han till mig. Sedan tog han kortet och började leta efter något, något som jag förmodade kunde vara en sax. Därför tog jag då tillbaka mitt kort från hans hand. Då öppnade han dörrarna, och framför en fullsatt buss skrek han att jag skulle kliva av hans buss. Jag fick inte ens chansen att betala en biljett. Så, jag vände mig om, gick av och bara storbölade. Jag fattade inte vad jag hade gjort för att förtjäna att bli behandlad på det där viset. Jag var verkligen inte otrevlig på något sätt alls. Jag hade förstått om jag kom dit jättepackad, men jag var ju såklart helt nykter. All eloge till busschaufförer, det är ett tufft yrke, men detta kan jag verkligen inte förstå.

Tänk om han hade vetat hur sjuk jag faktiskt är. Jag har svårt att tro att han hade behandlat mig likadant om jag hade varit flintis, då kanske jag hade fått den förståelsen som jag behöver. Det här är inte första gången detta händer. Tex så brukar jag alltid ta hissen om det finns, spara på den energi jag faktiskt har. Konsekvenserna jag får ta är blickar, folk som suckar efter mig och folk som till och med har ifrågasatt mig. Såklart är jag så tacksam över mitt hår, jag är så mycket bekvämare i mig själv nu, men folk är verkligen så dömande och tittar på mig som om jag vore dum i huvudet. Ska jag behöva skrika "JAG HAR CANCER!" varje gång för att någon ska förstå?! Jag fattar verkligen inte, varför måste folk vara så dömande, de har ingen aning vad jag går igenom?! Detta gör mig så otroligt frustrerad! Snälla ni, försök att inte vara så dömande. Försök istället att förstå, försök att hjälpa, och försök vara så snälla som ni bara kan. Jag är less på att behöva förklara mig hela tiden, något jag inte ska behöva göra. Något som andra inte heller ska behöva.

Hursomhelst fick jag återigen hjälp av fantastiska Jenny, som kastade sig in i bilen och hämtade hem mig från stan. Vad hade jag gjort utan dig?!